TL nr? 1999  

Rapport från 1900-talets sista semesterfiskeresa

"Fadern, Dottern och de heliga öringarna!


Vaknade och funderade över vädret…kan det vara rätt väder för fjällån? Den påstås ju vara en typisk finväderså men, enligt andra rapporter från bl.a. Lennart och Jönköpingsgänget hade det gått bra att få fisk även i regn och blåst. Vi gav oss iväg och njöt av de vackra vyerna uppe på fjället. Väl framme parkerade vi bilarna, satte på oss regnställen och begav oss ner till den vackra lugnflytande ån. Regnet vräkte ner och vi sökte skydd vid ett båtskjul tills regnet upphörde lite grann. Jag var lite ivrig så jag gick till åkanten och upptäckte direkt flera vak nedströms. +

Axel Kjellin

Lyfte spöt och kastade ut. En harr på halvkilot på första kastet. Dagen började bra, den saken var klar. Och klarare och klarare blev vädret. Satte mig och drack en kopp kaffe och åt en bulle medan resten av gänget började fiska. Efter en stund beslutade jag mig för att ta en promenad en bit uppströms. Förra gången jag var här fiskade jag endast nedströms. Det var då mitt första möte med ån och jag fick fiskefrossa så det stod härliga till. Guiden Leo Dahlstrand (tyvärr bortgången men i ljust minne bevarad) hade förklarat för mig att även små vak kan ge mycket stor fisk. Såg ett litet vak, kastade ut och tyckte mig ha fått på en liten harr då det plötsligt blev tvärstopp. Drog försiktigt i linan och fick se en stor skugga närma sig. Ingen Rusning…vad är detta? Ganska snart såg jag fisken…en stor gädda som höll i den lilla harren. Hade fått den halvvägs in i håven när den plötsligt vände och rusade iväg, slet av linan, knyckte harren och det var bara att lyfta på hatten och tacka för upplevelsen. När jag berättade historien för Leo skrattade han gott och talade om att det fanns en hel del gädda här uppe och jag var inte den första att råka ut för detta fenomen. Tur, för jag trodde aldrig någon skulle tro mig. Detta inträffade för ca: 10 år sedan, men jag kände faktiskt igen mig fortfarande. Samma böjar, samma bakvatten och samma härliga miljö. Dock var inte mygg och knott lika jobbiga som senast vilket jag var otroligt glad för.

Öringen

Har lite svårt för de där små när de kommer i tidvis enorma mängder här uppe.Begav mig uppströms och fick se vakande fisk ganska långt upp. Gick långsamt efter ån och började komma i närheten av vaken. Fisken vakade oavbrutet och gick fram och tillbaka över poolen. Hur skulle jag komma åt den? Det visade sig att jag blev tvungen att vada över en liten bäck med sådan där äckligt mjuk lera. Gjorde så och kröp upp bakom en liten videbuske för att inte skrämma fisken. Luftkastade och la ut flugan där jag trodde den skulle dyka upp nästa gång men den hamnade strax bakom fisken och jag var övertygad om att den blev skrämd. Vaken upphörde nämligen en liten stund. Men plötsligt…längst ner i poolen började den vaka igen och kom åt mitt håll. Nu du, tänkte jag, nu är jag beredd. Fisken närmade sig och jag la ut torrflugan i god tid. Just som flugan skulle börja stripa sa det "Slöörp" och en rusning som heter duga inleddes. Vilken harr, tänkte jag. Fisken gick på djupet och den var mycket stark. Fanns inte mycket att sätta emot men jag försökte sätta så stor press som jag vågade utan att tafsen skulle ryka. Här uppe har vattnet grävt in sig under stranden och det finns många rötter att köra fast fisk i. Kände och hörde då och då det där lite gnarkiga ljudet när linan ligger mot en gren och skaver. Men på något underligt sätt fastnade inte fisken och linan. Efter ytterligare en stunds kamp blev den synlig och jag blev alldeles kall. Det var ingen harr… det var en ljuvligt stor, fläckig och gyllenbrun öring. Det är inte sant, tänkte jag och såg mig omkring. Ingen kommer att tro mig om jag tappar den. Försökte sätta en mycket försiktig press på öringen och lirka in den i bäcken bredvid mig och lyckades få in huvudet innan den med en rusning begav sig ut i djupet igen. Nu kändes det ännu värre om jag skulle tappa den när jag fått se den på så nära håll. Men efter några smårusningar blev den äntligen rejält trött och jag pressade in den ytterligare en gång till bäckmynningen. Denna gång lyckades jag dra den över mynningen och den började snällt simma in och ställa sig i en liten håla alldeles nedanför mig. Mycket försiktigt sänkte jag ner håven bakom fisken och "HAN VAR MIN". Gissa om det kändes bra? Nu hade jag beviset för min annars alltför osannolika fiskehistoria. Man vet ju hur det kan låta…vilken fisk jag har haft på…den största jag sett o.s.v. Vägen tillbaka gick med snabba lätta steg mot ryggsäck, fiskekorg och fiskekompisar. Här skulle uppvisas öring med lust och glädje stor.

Ulf och öringen

Ropade till Cia på långt håll.
- Nu har jag återtagit familjerekordet.
- Har du fått en gädda ropade hon tillbaka.
- Kom hit skall du få du se! Tomas, Axel, Marie och Cia kom snabbt och tittade på den fläckiga skönheten. Jag kände mig otroligt stolt och nöjd. Min våg gick bara till 1,5 kg och den räckte inte till. Tomas hade en större och vi vägde den på hans…1,7 kg (drygt) torrfluge fångad vild fjällöring. Uj, uj, uj, vad härligt.
Satte mig på ryggsäcken och lade fisken väl synlig framför mig i gräset, hällde upp en kopp kaffe och stornjöt.
Vilka vyer: En underbart lugnflytande å, snöklädda fjälltoppar, dvärgbjörk, fjällvide, fårbjällror i bakgrunden, goda fiskekompisar...vad mer kan man önska sig.
Vi fiskare är minst sagt lyckligt lottade som får uppleva allt detta… inte sant?

Gissa om både jag och dottern Cia kommer ihåg detta milleniets sista Norgeresa. "99:orna" glömmer vi aldrig. Vill också rikta ett stort tack till Rolf Ahlkvist och hans fantastiska balsageting.


Er stolte herre /Ulf Olsson

Efter diverse strul om vem eller vilka som skulle åka med visade det sig att detta år blev det endast dottern Cia och jag. Den sedan många år käre fiskebrodern Hans-Åke hade gått och köpt sig ett nytt hus så han och sonen Viktor fick snällt stanna hemma och ordna med flyttbestyr istället för fiskeresa. Resan gick helt planenligt och vi anlände sen eftermiddag till den sedan många år återkommande campingplatsen. När vi nu bara blev 2 personer på resan beslutade vi att inte ta med husvagnen. Vi hyrde en hytte istället och installerade oss snabbt för att komma iväg till första kvällens fiske. Ställde oss som vanligt på bron och spanade efter vak både upp- och nedströms. Vad härligt det är att få återse hålan alldeles ovanför bron och böjen nedströms. Samma procedur som alla andra år. Dock visade det sig vara lite högre vatten än vanligt och inte speciellt många fiskar i farten men, fiska måste vi, ju. Cia stack iväg nedströms. Hon hade upptäckt några vakringar alldeles nära land. Själv stod jag kvar en stund på bron och tittade uppströms för att se om någon skaplig harr skulle uppenbara sig.

Cia

Det gjorde det inte, men jag beslutade att här kunde jag inte stå och vänta hur länge som helst, måste ner till vattnet där det borde finnas betydligt bättre chanser till fisk än här uppe på bron. Denna kväll visade det sig dock att jag blev helt utan fisk. Inte ett enda påslag. Tror faktiskt att det är första gången på 14 år helt utan känning. (Skrytigt…va?) Dottern Cia kom dinglande med 2 vackra harrar och med rätta var hon ganska stolt. Den största vägde drygt 8 hg. Ja, ja, det blir väl min tur imorgon…änkte jag.

Ytterligare några dagar gick och vi lyckades få en hel del "goda" harrar på upp till 5 hg. Nyrökt harr och seterrömme och som avslutning, en kvicklunsj till kaffet…mmm då är det gudagott att leva.

Vi enades om att fortsättningsvis släppa tillbaka alla fiskar under 4 hg.

Den "lilla" ån bredvid campen provades men helt utan resultat. Vad hade hänt? Varför visade sig inga fiskar? Inga andra upplevelser heller för den delen. I fjol var den också nästan död när det gällde fisket men, vi fick en fantastisk naturupplevelse. Två uttrar kom simmande emot oss där vi satt nedhukade bakom en liten buske. Båda kröp upp på land högst 5 meter ifrån oss och "tjattrade" på typiskt uttermanér. Det hade jag tidigare endast upplevt på video och det var inte långt ifrån att man blev religiös. Tillbaka till fisket och de farhågor vi haft de senaste åren: Vad kan det bero på att antalet fiskar verkar ha blivit färre och medelvikten på de återstående fiskarna har ökat med något hekto? I och för sig bra men, vad händer framöver? Kan det bero på de kraftiga vårfloderna eller är det de jordras som drabbat ett av biflödena? Kan hela årskullar av fisk ha slagits ut? Ja, frågorna är många och snurrar runt i våra huvuden och det kan lugnt sägas…det känns inte bra inför framtiden. Jag hoppas innerligt att det är en tillfällig försämring.

Regnet hade svårt att ge sig och påverkade starkt smååarna. Vattnet steg och grubblerierna ökade. Skulle vi inte lyckas få någon "perfekt" fiskedag denna vecka?.

Cia, Tomas Kjellin(medlem i Nymphen), hans son Axel och jag åkte till den större ån ännu en gång. Men samma mönster som tidigare dagar, "Trögt" fiske och jag står där grubblande när plötsligt en stor sik uppenbarar sig rakt nedanför mig. Skiter snabbt i torrflugefisket och letar efter en rejält förtyngd nymf med vilken jag tror (eller inbillar mig) kunna få siken på kroken. Cia hade just kommit ner en bit ifrån mig och ropar plötsligt. - Pappa, kan du komma

Cia med en stor Öööörrringg!

och hjälpa mig. Jag tror jag har fått något stort på. Sagt och gjort. Tar mig upp från min plats och kravlar mig ner till henne med löjligt (visar det sig efteråt) lugn. Får se en stor stjärtfena vifta i ytan men är fortfarande löjligt lugn. - Ser ut att vara en stor sik du har på Cia, säger jag. Efter en bra stund börjar den tröttna och kommer närmare och närmare. - Hjälp mig håva, snälla? vädjar hon. Så jag sticker ner håven i vattnet och väntar på att den skall komma på rätt avstånd och tänka sig…den simmar utan någon extrarusning rakt in i garnet. Nu försvann snabbt mitt löjliga lugn och jag skriker nästan i falsett. -Det är ju en stor ööörrringg!

Grattis Cia! Ett härligt personligt torrfluge-rekord.
Vi begav oss snabbt upp till vägen för fotografering och fortsatta gratulationer och givetvis vägning. Vågen stannade på 1,3 kg. När vi gick mot bilen tittar hon på sin hittills största upptagna vilda fisk och säger.

- Jag tror nästan att jag får en tår i ögat, Pappa.
Det var i ärlighetens namn nära att även jag fått det när jag tittade på hennes blöta ögon, vackra fisk och fiskefrossiga händer. Det känns härligt med en sådan dotter…tro mig.

Efter ytterligare gratulationer från Tomas och Axel lade vi öringen på en vacker nyskuren björkbädd i bagaget och begav oss hem till hytten. Där träffade vi Lennart Andersson som lyste som en sol och berättade att han fått en öring på 1 kg just denna dag. Kändes lite dumt men, vi kunde inte låta bli.
- Kom ska du få se på en ännu större!
- Oj, oj, oj Vart har du fått den frågar han mig?.
- Inte jag utan Cia och den fick hon "torrt" nere i storån.
- Cia, du är helt otrolig…fantastiskt roligt säger Lennart och ger henne en kram.
- Grattis själv Lennart till din 1-kilos kontrar Cia.
Både Lennart och Cia lyste som solar.
Hade lite svårt att sova nu när familjehedern rök all sin kos, men vi beslutade i alla fall innan vi somnade att bege oss till fjällån imorgon tillsammans med Tomas, Marie och deras härlige 9-årige son Axel. (Garanterat en blivande flugfiskare)


Copyright © Fiskeklubben Nymphen