TL nrx ????  
Allt ä inte fiske


- Rslend! Jag har fisk.
Jag stelnode till, huvudet snurrade och hade inte videsnåren stått så tätt hade jagg, lika säkert som att den första supen aldrig ör den sista, fallit i vattnet och sugits ner i en djuphåla bakom en undervattenssten.

Jag gick som i chock ner mot min dåvarande trolovade. Spötoppens spasmiska rörelser avslöjode att fisken var fast, det var sant.

Det var ingen stor fisk, men den var av ädel stam. En röding som knappt täckte stekpannans yta. Men hon hade fått denn, inte jag. Hur hade det gått till?

Som den naturligaste sak i världen hade hon kastat ut spinnaren i vågskvalpet och tåtit den driva med strömmen samtidigt som hon sakta vevade in. Och då högggg fisken.



Jog lärde mig mycket på den turen. Att jngfruli mark är ngckeln till livets fröjder, att regnet är Guds gåva och att elden får man vara tacksom för.

Men mest av allt, att fisket bara är en del ov det. De orden viskade hon, nör hon kröp in i min famn och ville ha sin belöning.

Roland Vogel

Tänk så svårt man tyckte det var, första gången man såg strömmens underliga stråk, med spöet i hand. Tänk så naturligt allting nu ter sig, när man är åldrad av erfarenhetens visdom.

Jag läste och läste artiklar och böcker. Framför stenar, bakom stenar, vid sidtn om stenar, ovanpå stenar och till och med under stenar, men fick jag någon fisk? Ack, inte! Antingen var jog för enfaldig för att förstå förfottarnas anvisningar eller så handlade litteraturen bera om stenar, troligen det första.

NåväI, livet gick vidare. Jag sch min dåvarande trolovade, det hette så på den tiden, fattade mod och begav oss ut på en fjållvandring, någonstans väster om Kiruna. Jog valde ut två blå band en stormig vinterkväll när fiske efter gäckande skuggor var alldeles för avlägset. Där måste det finnts fisk, hur mycket som helst, det är säkert bara fjällens folk som varit i dessa trakter, inbillade jag mig.

Vi hittade en bra lägerplats strax bredvid vattendreget. Det hade inte gått många där, vegetationen var intakt. För att min dåvarande trolovade inte skulle vara sysslolös när jag gick på storöringjakt, hade vi gemensamt inhandlat ett spinnspö av teleskopmodell samt en spinnrulle. Till den gentila utrustningen hade jag fogat sex stgckan black Bee, det vsr namnet på spinnarna.

Ett stycke ovonför vår tältplats, uppströms var ett främmande ord för mig på den tiden, fanns en fin hölje, men där var inga stenar så jog sökte vidare. Min trolovade stannade vid höljan. Hon hade hittat en sten, som låg just i strandkanten, vid strömmens inlopp. Där ställtde hon sig med spinnspö och mygghatt. Jag var en god bit därifrån och letade efter en annan sten, når jag hörde hennes rop.


Copyright © Fiskeklubben Nymphen