Arbetsdag med premiärfiske 2006



Jag sitter i badrummet med fötterna i fotbad grubblande över dagens arbetsplan när en ilsken telefonsignal bryter tankeverksamheten (klockan har knappt passerat åtta på morgonen). Jag rycker till så vattnet skvätter ut runtom, och jag hinner knappt svara innan linjen bryts. Det är Jim. Hans röst låter annorlunda än jag är van vid, men det visar sig att han har fog för det.

"Det sitter ett kraftigt hänglås i bommen", säger han. Vad säger du? Visst, någon har låst bommen vid södra vägen och jag är uppe vid norra-vändöglan och kollar om vi kan använda denna vägen istället. - Nej, det går aldrig, inser vi båda.

Jag har svårt att förstå att någon kan låsa bommen utan att ta kontakt med oss, mumlar jag för mig själv.

Att Jim skall åka tillbaka till bommen igen är vi överens om. - Jag kommer så fort jag kan, ropar jag, men du får vänta in mer folk och försök lyfta av bommen vid gångjärnet. Att ge instruktioner i det läget är inte lätt, men han kan ju tänka själv, tänker jag. Jag märker att jag talar inför döva öron då kontakten bryts. Vid det här laget börjar adrenalinet rinna till och allt går fort, för fort för mig. Slänger ihop några mackor och lite te. Kameran förstås, är redan i ryggsäcken och jag ger mig i väg!

Under färden, det är fem mil till bommen, hinner man tänka en del. Till slut fick jag den bestämda idén att vi måste forcera den jäkla bommen. Vem är det som försöker sätta stopp för arbetsdagen, när vi lyckats skrapa ihop så mycket folk (hela 13 stycken). - Nej, vi skall bryta in oss. Nu lockas mina dolda talanger fram och jag uppfattar mig själv som väldig engagerad.

Väl framme vid bommen möts jag upp av en väntande grupp och fler nymphare är på väg sägs det. - Jaha, vad har ni kommit fram till? Undrar jag. En del har fortfarande mobiltelefonen i handen med vars hjälp de förgäves söker komma i kontakt med dem som kan ha med det inträffade att göra. Ingen av dem de söker är anträffbar. Alltså måste vi fatta beslut själva, och detta fort, vi är redan en timme försenade. Den brutala planen skall verkställas, vi skall "ge järnet" och forcera bommen!

Gångjärnsvarianten, att lyfta av bommen vid gångjärnet jag tipsade Jim om, fungerade inte då bommen var rejält fastsvetsad. Vad har vi för användbart verktyg då? Jo, tro mig eller inte, Jim drar fram en bågfil ur ryggsäcken! Jim hade även en kofot och en bultsax men dessa dög inte. Helt otroligt! Jag tar tag i bågfilen och försäkrar församlingen om att jag tar på mig hela ansvaret och vi börjar stega framåt mot bommen. Jag sågar en liten stund (jag får stå på tårna men räckte knappt upp ändå), bara för att visa att vi nu skall vi forcera bommen. Hänglåset får sitta kvar. Den som satte dit får ta bort det också och kanske kommer det fram vem som försökte hindra oss att komma till tjärn.

Bommen är öppen och bilkaravanen rullar uppför Svarttjärns höjder. Väl uppe vid vändöglan stannar vi bilarna efter varandra och fyller ut nästan hela öglan. Vi är tretton stycken, varav de flesta av oss åkt egen bil.

  Bilarna efter varandra och fyller ut nästan hela öglan

Materialet bärs ut till olika platser runt tjärn och manskapet delas upp i mindre grupper. En tvåmansgrupp är på väg att kratta igen ojämnheterna i vägen medan andra utför mera hantverksmässiga arbeten. Nu är andra tongångar som gäller. Hammare och motorsåg hörs och Conny och Hanna-Lovisa (ännu en liten prinsessa) fixar brasan för en gemensam grillning. Det mesta av de planerade arbetena utförs, inte minst den efterlängtade slafen, men trappa upp till vindskyddet blev inte den här gången heller (jag får nog fixa en egen bärbar trappa kanske)!

  Conny och Hanna-Lovisa (ännu en liten prinsessa) fixar brasan

Efter maten var det dags att rigga upp spöna för fisket, mig undantaget. Jag ville bara ta några bilder på fiskare med tur. En sådan var Jim. Han skulle inviga sin nyanskaffade utrustning och han hade TUR. Jag behövde inte vänta länge, efter bara några kast krokade Jim den första öringen och högljutt ropade;
"Laszlo, Laszlo kom fort"! Fisken han krokade, satte fart på de andra närstående öringarna och för ögonblicket såg det ut som om även de blev krokade. - De går i stim kommenterar jag, därför låter jag bli att fiska i dag. Fisken håvades in till sist och förevigades.

Jag stannade inte länge, jag ville hem och försöka komma i kontakt med jaktledaren för området och klara ut deras eventuella medverkan i "hänglås-sabotaget". Jag lyckades till sist få kontakt med honom, men han bedyrade att de inget har med hänglåset att göra och inte heller Stora Enso. Därmed kvarstår teorin om att det måste vara en illasinnad lustigkurre som misslyckades att stoppa oss.

Vi lyckades med uppsatta mål och arbetet utfördes enligt plan, så när som på den berömda trappan. Glömde nästan tala om att bommen var öppen vid min hemfärd och jag slapp också, som brukligt att lägga på den!


Laszlo


Copyright © Fiskeklubben Nymphen