NWT 06/04 1978

Askungen - årets fluga!






Fler Askungar fick chansen under sommaren, och överaskade - medan "gamla hederliga" flugor som Hemsedalare och de knallgula forssländorna svek mig.

Säsongens sista utflykt gick till en regnbågssjö med kristallklart vatten. Men vattnet såg svart ut, när det speglade de gråsvarta novemberskyarna och det dröjde flera timmar innan jag såg en fisk... och strax en till, och ännu en.

Regnbågar, förstås. De vakade, men jag kände inte riktigt igen vaken. Det var inte det sävliga ytpaddlandet som röjer att födan år fjädermyggspuppor. Vaken var snabbare, ivrigare, även om de inte var många - fisken hade bråttom, föreföll det, innan mörkret kom.

Kunde det vara... ja, det måste vara färdiga fjädermyggor de jagade. Stort besvär för ringa utdelning, kan man tycka, men jag hade inte tid att firosofera över regnbågarnas näringsekonomi - jag vånde ut och in, än en gång, på mitt Askurige-fack och fann, vad jag sökte: en torr fjädermygga, på en krok nr 20... snabbt på med en rneter 0,12, och ut med flugan, mitt i allt dret svarta, blanka vattnet!

Den fick Iigga där orörd i 30 sekunder, inte mer. Ett kraftigt vak, flugan försvann, och en fisk var fast... en stor fisk, den tog 10 minuter att få in, och den vägde 2,8.

Det är ibland, som den gången, mycket lättare att fånga en "båg* på en torr frjådermvgga än på en puppa - i islossningstid, mindes jag och vid isläggningen. Och den hår gången ...

Flugfiskeåret är slut för min del. Men hälften av alla flugorna i Askunge-facket hann bli Prinsessor. Inte illa!


Bengt Öste

Förstå mig rätt, jpg nar ingen fluga som heter Askungen, dåremot åtskilligaiil fack i många flugaskarar som innehåiler flugor som i åratal fått spera Askungens roil... de har inte fått vara med när det dragit ihop sig till fest!

I år, kalla och regniga 1987, fick flera av dem chansen. Och de tog den, och förvandlades till Prinsessor...

Det första tillfället kom redan i slutet av juni, i norra Jämtland, där vattnet var 80 cm för högt i "min" lilla älv, och där vitsipporna just hade börjat blomma. På tok för tidigt, föreföll det, för en framgångsrikt flugfiske. Men redan andra dagen hände något: molnen skingådes, solen värmde ljuvrigt och den kalla vinden dog. Framåt kvällen låg håarna sirverblanka, och på nacken såg jag, på långt håll, två vak.

På vägen dit såg jag också, för första gången under besöket, insekter på vattenytan - fjädermyggor och enstaka, gråsvarta bäcksländor. Jag stannade, öppnade torrflugeasken och rotade i ett sedan mycket ränge orört fack - där skulle, mindes jag, finnas en imitation av en nykläckt bäckslända, inte gråsvart som de "äkta," jag nyss sett på vattnet, utan lysande bärnstensgul, som de är just i kläckningsögonblicket... sedan tar det mindre än en minut innan de mörknar tiil det traditionellt gråsvarta.

Jag fann den, en 12:a, och knöt den med darrig iver på tafsspetsen, en meter 0,15, som vanligt - darrig och ivrig därför att bägge fiskarna fortfarande vakade på nacken, tre-fyra meter från varandra, på var sin sida av en stor sten.

Den narärnaste av de två tog flugan i första lqastet, och tog den glupskt. Efter en kvart hade jag den i håven, en mörk hanönrrg på prick 2 kilo. Jag tittade upp - jo, faktiskt, den andra fisken hade börjat vaka igen. Min bärnstensgula Askunge fick två luftkast på sig att torka, iinnan hon placerades på nacken ... där hon bara behövde flyta en meter, innan öring nr 2 slök henne, entusiastiskt. Den fisken var en hona, avsevärt mycket svårare att hantera - det tog en halvtimme innan hon gav sig, 1,9 vägde hon. ag var nöjd, satte mig på en sten och njöt och såg många fjådermyggor på det blanka vattnet. Enstaka rödingar vakade, men utom kasthåll. Några fler bäcksländor såg jag inte den kvållen.


Copyright © Fiskeklubben Nymphen