TL nr? 2004  

Dansen går...



Vaken var många och kraftiga och plötsligt visar sig en fisk i sakta mak med öppen mun, kolsvart i en storlek som påminner om en medelstor lax.

Vetskapen om att en öring på 6,5 kg togs fjorton dar tidigare, understryker det jag sett. Jag sitter mållös och fastän jag inte fått nåt, sprider sig ett overkligt lyckorus i min kropp. Vulgatorna har nu landat i tusental men öringen är kräsen och vill inte ta mina imitationer. Att fiska på betande öringar svårt, kasta i vaket är meningslöst. Flugan skall landa en bit ifrån och i den riktning fisken är på väg. Nio gånger av tio ligger flugan fel eller är inte aptitlig nog.

En fisk visar sig en bit bort, den äter sig ut i sjön. Jag beslutar mig att lurpassa på den när den återvänder till stranden igen. Flugan placeras några meter från en bergklack, men var tog han vägen. Kanske skrämde jag honom eller? En hastig blick på flugan då den försvinner i en stor vit öringmun. Den känns stor, kanoten bogseras med rotböjd spö runt, runt. Måtte han sitta bra. Han går ut på djupet och jag har inget att sätta emot. Linan styr nu in mot kanoten, han står rakt under mig och inser säkert att han är fast.

I ett desperat försök att komma loss bryter han ytan just intil relingen. Han hänger i luften som i slowmotion och stirrar frågande mot mig, landar på tafsen och tafsen håller. Vänta nu, brukar inte tafsar gå av vid sådana tillfällen? Samtidigt som den stora öringen glider över håvskalmen ser jag hur Herr Nyström står med böjt spö för att i nästa stund stå med rakt. Tafsen höll inte trots Qvarnströms rekommendationer. Kläckningen avtar, vaken stillnar och vi mår som prinsar runt lägerelden. Sommarnatten är ljuv och whiskyn smakar utmärkt. Jag har fått mitt livs torrflugeöring och det på hemmaplan. Man tror inte det är sant. Om nu nån blir sugen på en tur till norra glaskogen kan jag bara säga "Dä ä grov fesk, ni måste ha grovô tafser pôjkar".

Stolt fiskare

Micke Karlsson

Den förföriska dansen hade just börjat, här och där kunde man se rörelser av den mer förvånade sorten. Kanske var det den första kläckningen för året eller bara den läckra desserten av en tidigare svärmning. Allting verkade så lovande när jag och min käre vän Gustafsson rodde ut på en spegelblank sjö i norra Glaskogen.

Att vi valde just denna plats kan skyllas en viss Herr Qvarnström som på jössehäring lät förtälja "Dä ä grov fesk, ni måste ha grovô tafsar pôjkar". På vägen ut ökade plötsligt blåsten och hoppet om storöringen minskade i takt med vindökningen. Trots det hårda vädret lyckades Gustafsson till slut bärga en liten öring ur vågskalpet och kvällen var räddad. Eftersom stormen ökade beslutade vi oss för att fara hem, men att återkomma så snart vädret blev bättre.

I denna sjö är inte en fisk isatt på 14 år och det enda som håller öringstammen vid liv är en liten lekbäck som förenar denna sjö med sin norra syster. Öringen är talrik och storvuxen trots konkurenter som röding och abborre. Några dar senare hade väderläget stabiliserats och tre nymphar och en icke styrde åter mot Glaskogen. Denna gång var vi utrustade med både husvagn och tält, det senare uppslaget på en fin udde en bit från parkeringsplatsen. Jag själv hade kanot och de andra delade på två båtar.

Vinden låg och det vankades fest. De stora Ephemera vulgata hade gjort sin entré på en scen, vars orkesterdike var fyllt av hungriga munnar som bara väntade på ett felsteg i dansen. Bakom ridån lurade fyra fiskare på att orkestern skulle börja spela. Här och var kunde vi nu se ett och annat vak och inom kort var vi mitt uppe i det som vi bara hört talas om men inte fått uppleva. Nu uppstod det angenäma problemet vilken fisk man skulle fiska på.


Glaskogsöring 2,3 kg


Copyright © Fiskeklubben Nymphen