TL nrx 1983  

En historia om en historia


TEXT & BILD... samspråk med en man som efter vad det framgick tillhörde stamgästerna på campingen. Vi hade knappast hunnit dricka den första kaffekoppen förrän han började berätta en historia som jag allfiör väl kände igen. Harren hade förstås blivit något större än originalmodellen och själv hade jag upphöjts till en av skandinaviens ledande fiskeexperter, men händelseförloppet stämde i varje enskild detalj. Min eskapad två år tidigare hade kort sagt förvandlats till en legend av den där sorten man med illa dold skadeglädje berättar vid


rykande lägereldar eller i väntan på vak. Efter den tid som gått tog jag det hela med ett, visst jämnmod och formådde till och med pressa fram ett leende när berättaren kom till sens moralen som i korthet gick ut på att "dom där fiskeexperterna ska inte tro att dom är nåt".

*

Det här påminner mig om en historia en norsk vän berättade för mig en natt när fisket var dåligt. Den handlar om den berömde och vittbereste fiskeexperten som kommer till en väilkänd norsk älv för att utöva sin konst. Från deer-stalkerhaften på hjässan till neoprenvadarnas filtsulor sinnebilden av den överlägsne fiskefantomen. I Land-Roverns bagageutrymme väljer han bland ett tiotal spön, alla av yppersta märke, innan han med avmätta steg skrider ut i älven. Med blasé min "läser" han vattnet, noterar strömmar och bakvatten, avfärdar kleppen med en handvittning och börjar sitt fiske. En timme går,två timmar, utan vare sig hugg eller känningar. Irriterad stegar han upp ur vattnet för en lätt måltid ur hotellers lunch-korg.

Då kommer en liten fattig pojke vandrande ner till älven. Skor har han inga och byxorna är nötta och trasiga men hans ärliga barnaögon lyser av tillförsikt. I sin lilla smutsiga hand kramar han ett metspö nyss skuret i skogen. En lina av björntråd en krok med slingrande lövmask avslutar utrustningen. Fiskeexperten har svårr att hålla sig för skratt när pojke pä spinkiga ben vadar ut i vattnet och börjar fiska.

Min norske vän avslutar historien med orden, "men inte fick han någonting heller." Det är ett slut som jag gilar. Det visar att det finns trots allr någon slags rärtvisa här ivärlden.


Rolf Ahlkvist

Efter några hundra meters vandring utefter den gamla stigen stannade jag till, delade varsamt på grönskan och tittade ut över strömmen. Tidig morgon, ljuvliga dofter frän skog och ängsmark, trygden betal och och en hel dags sorglöst fiske i utsikt. Med frid i hjärtat satte jag ihop mitt spö och hade just börja dra lina genom ringarnu när jag hörde det rätta proppandet av ett vak. Jag tittade hastigt upp och där stod den, dagens första fisk, en vacker harr,i knivskarp silhuett mot guldgul sandbotten. Nu var den uppe igen, tog något odefinierbart från ytan för att i nesta ögonblick på nytt sjunka ner i ruta ett. Jäg tog ett tag åt vänstra bröstfickan där rinu "säkra"mönster ligger och vadade försiktigt ut i position. Lätt som ett tistelfjun landade flugan på vattnet och började sin stillsamma drift mot den magiska punkten. Jag höll andan...

En timme och åtskilliga kast senare var situationen oförändrad. Mina favoritmönster var avbetade och ett antal mer obskyra var också prövade utan att väcka något som helst intresse. Fiskens lustfyllda ätande fortsatte emellertid med oförändrad intensitet. Gång på gång bröt den ytan, ibland så nära min fluga att den kantrade i vågsvallet. En pyrande känsla av missmod grepp mig och växte sig starkare tills slutligen tvingades inse sanningen. Jag hade att mätt mina intellektuella med fiskens - och förlurat. En smula svettig innanför kragen ochmycket frustrerad hasade jagmig upp på stranden och fyllde en kaffekopp från termosen.

Ett plötsligt prasslande i snåren fick mig att vända på huvudet. En mycket ung man kom vandrande på stigen, skinande ny fiskekorg över axeln och flugspö i handen. Vi utbytte de vanliga artighersfraserna, han slog sig ner i gräset och vi började prata. Han hade läst ett par artiklar av min hand, berättade han, och kände också till några av mina flugor som hade figurerat i diverse fiskepublikaiioner. Själv bidrog jag till konversationen genom att redogöra för morgonens fruktlösa fiske och noterade att -man emellanåt stöter på enskilda fiskar som svårligen låter sig fångas ens med de mest sofistikerade metoder. För att exemplifiera mitt påstående pekade jag med en dramatisk gest ut över strömmen där min envetna harr just bröt ytan i ett vackert vak. Min unge vän hade uppenbara svårigheter att sitta stilla och när fisken på nytt visade sig kunde ingenting längre hålla honom tillbaka. Med nybörjarens hela entusiasm kastade han sig ut i vattnet. Ett endamål i sikte, att snarast få presentera sin fluga för den "omöjliga" fisken. Några vingliga flugkast och så for linan iväg och länäade flugan ett par meter uppströms om harren. Och tro mig eller ej, inför mina häpna ögon GICK DEN FÖRBANNADE FISKEN UPP OCH KROKADE SIG SJALV PÅ FÖRSTA FÖRSÖKET! En kort kamp tog vid och snart gled fisken ner i håvgarnet och det hela var över. Jag gratulerade den lycktige ynglingen till fångsten och så satte han av, ivrig att få berätta för sina sömniga kompisar i hytte nr 4.

Solen som lyst hela morgonen skymdes i lätt dis när jag återupptog min långsamma vandring längs ån.

*

Två år senare återvände jag till samma plats för några dagars fiske. Redan första kvällen kom jag i


Copyright © Fiskeklubben Nymphen