TL nr? 2000  

När pappa fick spö i Butorp - 2000



Hellre fiska än att byta fluga. Och så har jag ju fått flera regnbågar tidigare på Montana-liknande skapelser.

Inte för att jag vet hur

Till slut var det nog bara jag som fiskade. Och till och med jag började tänka på att ge upp. Då helt plötsligt högg det till, men efter tre timmars fiskande var jag inte alert nog. Mothugget kom för sent och fisken slapp undan. Nu visste jag i alla fall att det fanns fisk kvar, trots barnens systematiska utfiskning. Så jag gav inte upp. Ytterligare ett nafs efter flugan och så helt plötsligt hade jag en stackars fisk på kroken. Inte för att jag vet hur, men så var det. Troligen undslapp det mig ett tjut för helt plötsligt stod de där på andra sidan - de beundrande barnen och den tillika beundrande hustrun. Och sonen hade kameran i högsta hugg. Så nu gällde det att inte göra bort sig, och samtidigt kämpa tillräckligt dramatiskt. Efter en lagom stund beslutade jag mig att försöka håva fisken. Allt gick bra, men så slackade linan och flugan tycktes släppa just när jag skulle håva fisken. Jag släppte spöet bakom mig och nätade fisken innan den fattat vad som hänt. Detta var i sanning en skön stund. Flugfiskarnas heder var räddad och kameran klickade när jag stolt lyfte monstret på 7 hg. Så var det bara att plocka ihop grejorna, tåga över med fisken och samla ihop familjerna för hemfärd. Då upptäckte jag det fruktansvärda. Spötoppen var avbruten. Den övre delen hängde slappt i spöringarna. Nej, hur kunde detta gå till. Hade jag trampat på spöet? Det kunde jag bara inte tro. Jag borde ha märkt det i så fall. Det var bara att samla ihop resterna av favoritspöet (det enda, föresten). Det där spöet jag köpte för 5-6 år sedan och som var det första flugspö jag någonsin hållit i min hand. Det där spöet jag köpte efter att en vinter ha läst en massa flugfiskeböcker (det är nog därför jag är bättre fiskare i teorin än praktiken).

Bildbeviset!

Inte så konstigt att luften gick ur en stolt fiskare. Det var bara att bita i det sura äpplet och att försiktigt försöka övertyga hustrun om att ett nytt spö är ett måste. Det kanske inte är viktigare än skor till barnen, men åtminstone lika viktigt. Förresten sa inte hustrun att jag borde köpa en flugrulle till så att Benjamin, som visat stort intresse för flugfiske, kunde få chansen att fiska med Samuels gamla avlagda spö. Kanske kunde jag hitta ett bra paket med spö åt mig och rulle åt Benjamin. Konstigt att jag inte redan har köpt det. Jag har tydligen tappat i handlingskraft sedan jag fick spö i Butorp. Jag glömde till och med bort korten som togs vid det traumatiska tillfället. Men så, idag den 14 juni, hämtade jag rullen från framkallningen. Med en viss smärta tittade jag på bilderna, en efter en. Ganska bra bilder faktiskt. Och jag ser ju hyfsad ut. Men, vad är det där? På tredje bilden skall jag just håva fisken.

Det ser lite konstigt ut. Ja, titta! Samuel har faktiskt fångat på bild just det ögonblicket då spöet bryts. Man ser hur det sprätter till i spöet och hur linan släpper och blir suddig på bilden. Jag hade alltså inte trampat på spöet. Här fanns bildbeviset! Visserligen har spöet slutat att tillverkas, men det kanske skall gå att få fram en ny topp. Kanske kan bildbeviset beveka leverantören!? Jag lever på hoppet, men har hustruns passiva samtycke i ryggen att köpa ett nytt spö. Jag måste ju det för att få en ny extra rulle till Benjamin, så att han kan börja flugfiska. Det är väl enda chansen jag har att inte få mer spö av mina söner. Anfall är bästa försvar! Nymphenmedlem som helst vill vara anonym och inte synas på bild (så titta bara på spötoppen).


Bildbeviset! Samuel fångar ögonblicket på bild när spötoppen går av. Det sker just när den anonyma fiskaren efter tre timmar håvar den första flugfångade fisken denna ödesmättade dag i Butorp. "Lost in action!" PS Leverantören är informerad om det inträffade och en ny spötopp lär ligga och vänta på mig hos Fiske och Fritid. Skönt att slippa köpa nytt spö, men….

Torgny Lindén

Har ni någon gång stannat till i Butorp och fiskat? Ni vet, det där grävda diket på vägen hem från Svarttjärn. Jag måste erkänna att jag nog varit lite skeptisk till att fiska där. Vet inte riktigt varför - inplanterad fisk är ju alltid inplanterad fisk. Det är nog snarare det där med miljön runt omkring. Där har Svarttjärn mer att erbjuda. Tveklöst! Och för att inte tala om de där kalkströmmarna i södra England som jag läste om och som inspirerade mig att börja med flugfiske. Men, så fick svågern ett flugspö i 40-års present och han började sin flugfiskekarriär med en kurs som hade avslutning just i Butorp. Som den goda svåger han är bad han om mitt moraliska stöd vid premiärfisket, där i Butorp. Givetvis ställde jag upp och det blev en oförglömlig kväll. Svågern fyllde sin kvot med två prima fiskar och själv lyckades jag med samma bedrift.

Man kan ju alltid blunda

Att vid sitt premiärfiske landa två fiskar sätter sina spår. Svågern bibringades uppfattningen att det i stort sätt bara är att hämta fisk. Som han uttryckte det nyligen "Det är trevligt med några regnbågar i frysen!". Själv har jag förklarat, efter timmar av vevande i Trysil, Sysslebäck och Svarttjärn, att det inte är så enkelt. Smittad av svågerns entusiasm har jag dock känt att jag gärna varvar magert harrfiske i Sysslebäck med fiskhämtning i Butorp. Det är ju roligt att få känna hur det rycker och drar i linan. Man kan ju alltid blunda och låtsas att man är någon annan stans. Nåväl, det har blivit några trevliga utflykter till Butorp med våra familjer (en ansenlig skara vet ni som sett oss). Och fisk har det blivit, både för oss gamlingar och för barnen. Så när Svärfar var på besök i somras planerades en utflykt till Butorp. Vi laddade bussarna med spön, matsäck och förväntansfulla fiskare i alla åldrar. Till svärfar packades en skön solstol så han kunde beundra barn och barnbarns fiskafänge på ett bekvämt sätt. Väl framme i Butorp var vi tacksamma över att vi var ensamma, så att vi inte störde fisket för andra fiskare. Bilarna tömdes på allt sitt innehåll, som fraktades ut till vindskyddet på ön. Eftersom svärfar fick stöttas på den ojämna stigen tog vi tre ansvarfulla gentlemän (tillika flugfiskare) det lugnt på vår väg ut till ön. Då plötsligt hände det, innan vi ens packat upp flugspöna ur sina fodral. Benjamin stod och hoppade jämfota på den lilla bryggan med något villt sprattlande i andra änden av linan. Hur han hunnit få en spinnare på linan anar jag inte! Men det tog honom bara fyra kast och så var den första regnbågen landad.

Morfar Bertil beundrar Benjamins regnbåge.

En fortfarande entusiastisk morbror Göran i bakgrunden håller just på att förbereda dagens flugfiske. En stolt pappa fotograferade fisken när den visades upp för svärfar, som just hunnit sätta sig tillrätta i solen. Vi flugfiskare tittade på varandra och kände hur det pirrade i kroppen. Med sonens framgång i ryggen visste vi vad dagen hade att ge. Vi började tackla våra spön, men han inte mycket längre förens en av svågerns telningar stod med böjt spinnspö. Ytterligare en landad fisk och ytterligare uppmuntran från stolt far och lika stolta morbröder.

Med "Mombasa" på kroken

Så var det då dags för oss flugfiskare att ta oss an det efterlängtade fisket. Vi tågade iväg till andra stranden, på lagom avstånd för att få lite lugn och ro men ändå väl inom synhåll för beundrande hustrur och barn. Kanske skulle någon förstående hustru fatta galoppen och ta upp kameran, som lagts synligt i vindskyddet, för att föreviga någon av de förväntade kamperna med djupens bestar. Vi svingade och svingade och allt kändes perfekt. Visst var det lite blåsigt. Men vinden kan ju användas till fördel. Längst ut på tafsen satt det en "Mombasa" (för att tala med svågerns vokabulär). Visst störde det att ytterligare fiskar landades med spinnspö, men vi kämpade vidare. Efter halvannan timme beslutade vi oss för en matpaus. Vi lommade ut på ön där den ena fisken efter den andra låg uppradade. Barnen diskuterade vilken fisk som var störst. Vi fick väl en och annan fråga om vi känt något. Men det är ju fult att tala med mat i munnen. Och så helt plötsligt fick svågerns mamma napp - en lite gädda! Nu var måttet rågat. Vi tågade ut igen med våra spön i händerna.

Nu hade samtalsämnet gått över till att diskutera den besvärliga vinden och problemet med att få napp när solen står som högst. Själv tänkte jag att barnens hojtande och springande på bron skrämt bort den fisk som fanns kvar i dammen. Den andra svågern gav sig iväg till andra änden av dammen. Förmodligen gissade han att det var dit alla vettskrämda fiskar begivit sig. Jag kunde notera att flugfisket blev mindre intensivt. Samuel började plötsligt titta efter ledigt spinnspö och vifta med det. Själv tänkte jag "skam den som ger sig". Jag brukar köra med taktiken att ha flugan så mycket som möjligt i vattnet. Tar fisken så tar den.


Copyright © Fiskeklubben Nymphen