TL nr4 1981  

Dan, före dan, före dan, före Dopparedan.



Efter en halvtimme är strandsluttningen pudrad med ett tunt lager snö, finfördelad som florsockret på en fettisdagsbulle. Vassen ger inte minsta känning, och jag tar mig ut på djupare vatten för att passera ett sterilt stenskravel och en sumpig strandäng. Jag passar på att dricka en mugg kaffe, medan jag i maklig takt kavar mig ner mot åmynningen. Kaffet är skållhett, svart som beck och mättat med en rejäl dos socker. En brygd lämpad för kylslagna dagar Nära inloppet finns sjöns allra säkraste gäddställe. Ett tio kvadratmeter stort område utan vass eller annat skydd, och med ett djup på bara näågra decimeter. Varlor gäddan finner det här speciella utrymmet så attraktivt är en gåta. Vår, sommar eller höst, nästan alltid finns en gädda på plats. Försiktigt paddlande lägger jag flytringen i position, makar mig tillrätta och låter linan fara ut. Den ilsket gul-röda streamern får sjunka ett par sekunder, och sedan börjar jag ta hem i decimeterlånga drag.Just när jag gör mig beredd att lyfta linan för ett nytt kast, glider en gädda långsamt upp urmörkret och sluter käftarna om flugan. Som så ofta sent på året är hugget lojt och sävligt, en tilltagande tyngd i linan som när betet fastnat i en sjunken trädgren eller en näckrosstam. Utan brådska lyfter jag spöet och sätter kroken, samtidigt som jag med ett par kraftiga bensparkar backar ut i strömmen. Gäddan är på ett sjusärdeles humör. Går först i en fräsande halvbåge in mot stranden, men tvärar plötsligt av och far till väders med vildsint skakande huvud. När den mattas och börjar tumla om på närhåll, hat det starka vattenflödet från åmynningen drivit mig ett gott stycke ut på sjön. Jag får grepp om gäddans nacke och lyfter den ur vattnet. Det at ett fint exemplar. En skönhet på drygt tre kilo, med vacker rygglinje och mörkt grönskimrande teckningar utefter sidorna. Den satt nätt och prydligt krokad i underkäkens framkant, och jag sätter den tillbaka i vissheten om att inte ha åsamkat den andra men än en snabbt övergående syreskuld.

Tre timmar senare har jag nått sjöns nordspets, och dagen börjar luta mot kväll. Jag har fiskat omsorgsfullt och envetet men utan några ytterligare känningar. Kast-armen och axeln smärtar efter hundratals tunga kast. Dags att vända hemåt. Med en suck svänger jag runt och sätter benen i rörelse. Redan efter några minuter börjar lårmusklerna protestera. I minnet söker jag efter en julmelodi for att underlätta rytmen i paddlandet. Jag finner den efter en stund, och nynnande på en långsam version av "Jingle bells" sätter jag av mot den snötöckniga hemmaviken. Det börjar mörkna pä allvar. Berget har på en kort stund forvandlats till en bläcksvart silhuett, och av stränderna ser jag bara suddiga konturer. Svart vatten och mörka skyar smälter samman till en enhet utan tydliga övergångar. Tystnaden är total, och snart har jag förlorat mig i en besynnerlig känsla av att viktlöst sväva mellan himmel och jord. Då och då ser jag mig över axeln. Trots energiskt pendlande ben tycks jag inte vinna en meter. Håller det redan på att frysa till? Vilken överraskning vore det inte for änkefrun uppe på åsen att dra upp rullgardinen i morgon bitti, och få se mig sitta infrusen i min flytring ute på viken!

- Oh, what joy it is to ride in a one-horse open sleigh! sjunger jag medan kvällen övergår i natt och kylan börjar svida i örsnibbar och nästipp.


Rolf Ahlkvist

Äntligen slår trafikljuset om till grönt, och jag släpper loss mina blygsamma hästkrafter och svänger ut på leden. Våtblank asfalt susar under hjulen när bilen skjuter fart. Vädret är ruggigt, och vindrutetorkarna i intervalläge får arbeta lor att vispa bort vätan och hålla sikten fri. Annonspelaren utanflör Stora Hotellet skymtar forbi. Klock an är 10,24 hinner jag läsa, och temperaturen +2. Det är tre dagar kvar till jul. Jag är snart ute ur stan och möter vattensjuka ängar och stubbåkrar. Hela landskapet badar i ett blekt ljus som förtar alla färger och för den flacka slätten att likna en jättelik urtvättad trasmatta. Jag har aldrig riktigt känt mig hemma i den här miljön, och det är en befrielse att efter ett par mil få byta asfaltstråket mot grusväg och se den mörka barrskogen sluta upp på ömse sidor. Uppe på åsen stannar jag och tittar ut över sjön. Vattenytan ligger stålblank under tunga skyar. Den är slät som ett golv, med en list av död vass i nyanser från gult till mörkt brunt. Jag får ut gäddfiskegrejorna ur bilen, hivar upp flytringen på ryggen och kliver genom sur ängsmark ner till stranderr. Ett par minuter senare sparkar jag mig ut på sjön. Vattnet ger ett annorlunda intryck på nära håll. Sett ur mitt grodperspektiv btir det mörkt och mystiskt, nästan skrämmande. Jag vet en man som efter att ha sett

Steven Spielbergs "Hajer", fick en fullständigt oresonlig motvilja mot att paddla omkring över djupa vatten i sin flytring. Hans fiske begränsades till 3-4 spölängder från stranden, sällan mer. Våra förfäder långt tillbaka i historien skulle formodligen också ha haft betänkligheter mot att ge sig ut i flytring. Storgäddan, som bodde i mörka skogstjärnar, ansågs kunna bli hundra år och besitta vederstyggliga egenskaper. Den kallades ibland "Djävulens fisk" och kunde enligt folktron dra en människa ner i djupet. Men ont kunde förvandlas till gott. Att bära renskrapade gäddben nära kroppen betraktades som ett bra skydd mot såväl trolldom som pest och andra hemsökelser.

Medan jag omsorgsfullt fiskar av det forsta vassbeståndet börjar snön falla. Låtta flingor som ljudlöst förenar sig med vattnet, och mjuklandar på hattbrätte och flytring.


Copyright © Fiskeklubben Nymphen