TL nr1 2003  

Förvandlingen vid Kråktjärn


Plötsligt hade denne i vanliga fall så lugne, vänlige, på gränsen till flegmatiske man förvandlats till ett jagande rovdjur lätt framåtlutad med spända käkmuskler och en inte helt vänlig blick. -För helvete Jonas, kasta till höger nu har vi dem runt i kring oss.

Jag kände mig lite som tjuren Ferdinand under korkeken och hade svårt att hetsa upp mig och byta sinnesstämning så snabbt, samtidigt som jag trodde ått detta bara var början på kvällens öringar.

Kommentarer övrflödiga


-Yes, där satt den ekade det i försommarkvällen och "predatorn" v ände sig mot mig och de ogonen fick mig nästan att påkalla hjälp från våra indianlekande vänner.

Efter en lyckad landning med efterföljande återutsättning så fortsatte jakten under ett tiotal minuter, men lika sabbt som öringarnas plaskvak startade lika snabbt dog de ut.

Vi rodde runt och spanade under en timme men trots att det låg en och annan spent på ytan så hade öringen tappat intresset för denna gång. Ett snabbt och intensivt skådespel var över.

Vi dryftade vid brasan senare på kvällen om detta var början eller slutet på årets kläckning och enades om att det var början och att vi skulle göra ett nytt försök kommande helg. Då fick vi uppleva en riktig kläckning som varade under en längre tid med både tappade storöringar och landade dito av undertecknad, men det kanske ni får läsa om vid ett annat tillfälle.

Denna typ av fiske där man inte kan forcera förloppet eller blindkasta på måfå utan stillsamt invänta naturens gång, med endast en gångbar fluga, långt ifrån alla hightechprylar och materialhysteri, är nog bland det bästa jag upplevt. Bara upplevelsen att se Ephemera Vulgatans kretslopp från kläckning till dans och äggläggning för att slutligen avsomna på vattenytan till gagn foör denna vilda och vackra öringstam är i sig ett skådespel att uppleva.

Att sedan få möjligheten att fiska på denna känsliga spillra av vild storöring som kommer upp och visar sig enbart vid denna period på året ger fisket ytterligare en dimension. Men kanske ändå förvandlingen av min gode vän och fiskebroder från "hösäck" till jagande predator med alla sina sinnen på helspänn var det som mest etsat sig fast i mitt minne och som jag tidigare nämnde: -Vi hannar av olika släkte har gudskelov kvar våra ursprungliga instinkter trots alla tekniska landvinningar, intellektuell förfining och kroppsligt förfall.


Jonas Forsman

Vi var någrafiskebröder som begivit oss i västerled för att försöka tajma (Ephemera Vulgata) kläckning i den beryktade Krårktjärn Vi hade i ett års tid matats med vådliga historier om de stora monstren som lockades fram en gång om året vid "rockenkläckningen" och om dess stora antal och de vilda öringarnas jakt på dessa Vulgater.

Vi var väl medvetna om att det krävs särskilda betingelser för detta skådespel och att det inte alltid infaller när man själv är närvarande eller vad värre är att vissa ogynnsamma år blir det inte någon kläckning alls.

Första kvällen i denna underbara miljö var ett spent väntande som slutade med att en viss herr Stjärnlöf liggandes på rygg på en stor sten i solgasset utbrast: -Nej det blir inget i kväll de torde vara igång redan i så fall.

Vi nöjde oss med det och packade ihop (lite för tidigt skulle det visa sig) för denna dag och begav oss hem till stugan. Dagen därpå var vädret lika fint och vi hade fått sallskap av ett kanotpar som också hade nåtts av min fiskebroders historier.

Vi rodde (fiska gör man från båt, kanoter är som bekant för de som vill leka indian) ut på vattnet och började vår väntan. Efter en stunds väntan i denna tysta och orörda natur så infann sig ett rogivande lugn som stördes enbart av en västergök och två vilt kämpande lomhannars plaskande i andra änden av tjärnen.

Indianerna


Vi hannar av olika släkte beter oss väldigt lika...

Vi rodde lite på måfå och småpratade med varandra när vi plötsligt mellan två tallar i motljusets sken såg de dansande Vulgaterna.

Vi hade inte sett några tecken på kläckning, men nånstans hade det bevisligen börjat. När det väl börjar så är det svårt att inte upptäcka dessa stora sländor som små korkar poppar upp till ytan där de så snabbt som möjligt forsöker flyga upp i säkerhet innan öringen anfaller för att torka vingarna så de kan börja sin parningsdans och lyckas i sitt korta jordeliv med att fullborda artens fortlevnad.

Historibärettarn hyfsat lugn


Vi siktade in oss på en vik där vi tycktes se en öring gå och vaka och mycket riktigt så låg det ett flertal sprattlande sländor på ytan. -Nu jävlar Jonas är det på G, sa historieberättarn medan han spanade ut över vattenytan o pekade vart jag skulle ro.

Väl framme i viken så började han kasta mot den vakande fisken samtidigt som han spanade oroligt åt alla håll efter fler tecken på aktivitet. Vi fick hela tiden flytta oss för att komma inom slagläge.