GÄDDAN - flugfiskarens krokodil

Dan, före dan, före dopparedan




Av alla teorier är nog trots allt den om månens inverkan på huggtiderna den mest fantasieggande. Så här lyder den: Tre dagar före fullmåne börjar gäddan hugga. Kulmen inträffar dagen före fullmåne och håller i sig fyra dagar, vartefter huggfrekvensen snabbt avtar. I månens tredje kvarter sker åter en uppryckning, som ger hyggligt fiske i sex dagar. Därefter börjar en dålig fisketid, bortsett från tredje dagen i första kvarteret när chanserna ökar. Snart dags för fullmåne igen, och varvet är avslutat.
Det har blivit märkbart kallare den sista halvtimmen, och allt besvärligare att hantera spö och lina. Dags att vända hemåt. En smula uppgivet svänger jag runt och sätter benen i rörelse. Redan efter några minuter börjar lårmusklerna protestera. I minnet söker jag efter en julmelodi för att underlätta rytmen i paddlandet. Jag finner den efter en stund, och nynnande på en långsam version av "Jingle Bells" sätter jag av mot den snötöckniga hemmaviken. Det börjar mörkna på allvar, och av stränderna ser jag bara suddiga konturer. Svart vatten och mörka skyar smälter samman till en enhet utan tydliga övergångar. Tystnaden är total, och snart har jag förlorat mig i en besynnerlig känsla av att viktlös sväva mellan himmel och jord. Då och då ser jag mig över axeln. Trots energiskt pendlande ben tycks jag inte vinna en meter. Håller det redan på att frysa till? Vilken överraskning hon skall få, änkefrun uppe på åsen, när hon drar upp rullgardinen i morgon bitti och ser mig sitta infrusen i min flytring ute på viken. - Oh, what joy it is to ride in one-horse open sleigh! sjunger jag medan kvällen övergår i natt och kölden börjar svida i örsnibbar och nästipp.

Gäddstreamer



Min favorit streamer för gäddfiske är 12 - 15 cm lång, mycket hållbar och relativt lättkastad. Jag binder den på Mustad Bass Bug Stinger krok stl0 2 och använder helst klara, lysande färger i olika kombinationer, men där vitt alltid ingår. När gäddan sluter käkarna om en streamer uppstår en utström genom gälarna. Flugan sugs med och fastnar djupt i svalget eller i värsta fall i gälbågarna. Detta kan man i görligaste mån undvika genom att förse flugan med ett "vasskydd" bestående av en slinga 0,60 nylonlina. Det gör att flugan glider förbi vitalare delar och fäster framtill i munnen när man sätter kroken.

Bindbeskrivning

Bind en bunt bucktail som stjärt.


Bind därefter in några strimlor flash ovanpå bucktailbunten och ovanpå detta ytterligare en bunt bucktail.


Fäst in två långa tuppsaddelfjäd- rar med insidan utåt på ömse sidor av stjärten


Lägg en droppe superlim på krokskaftet.


Täck hela krokskaftet med chenille, trä en EZ slang över krokskaft och chenille och gör en avsnörning baktill.


Bind in en bunt fårgat rävhår på krokens undersida och en lika stor bunt på ovansidan. Bind in en längre bunt (gärna vit) ovanpå den övre bunten. Forma ett huvud, gör en Whip finish, klipp av bindtråden och lacka huvudet.


Rolf Ahlkvist

Äntligen slår trafikljuset om till grönt, och jag släpper loss mina blygsamma hästkrafter och svänger ut på motorvägen. Annonspelaren utanför Stora Hotellet skymtar förbi. Klockan är 10.24 hinner jag läsa, och temperaturen +2. Det är tre dagar kvar till jul, och ett oväntat mildväder har gett mig chansen att fånga årets sista gädda på fluga.
Sedan unga år har jag hyst en speciell kärlek till gäddan och gäddfisket. Som barn lyssnade jag andlöst till de äldres fiskehistorier från tjärn till sjö. Det var berättelser om gäddor som slet av de starkaste linor, förvandlade grovmaskiga nät till trasor och pallade för klubbningar med både åror och störar. Berättelserna satte min fantasi i rörelse och skänkte en viss mystik åt min hembygds alla sjöar och mörka skogstjärnar. När jag åtskilliga år senare började flugfiska, blev därför gäddan den fisk som jag i första hand kom att intressera mig för. Några svårigheter att kultivera mitt intresse hade jag inte. Det var bara att ta ryggsäcken på ryggen och dra till skogs, fiskemöjligheterna var många. I dunkla myrvatten fångade jag sotsvarta gäddor med stora klotrunda ögon, i klarvattensjöar skönt mönstrade gäddor i ljusa pastellfärger och i ett par större skogstjärnar mörkt tecknade gäddor med guldfärgade buksidor och ögon som bärnsten.
Jag är snart ute ur stan och möter vattensjuka ängar och stubbåkrar. Hela landskapet badar i ett blekt ljus som förtar alla färger och får den flacka slätten att likna en jättestor urtvättad trasmatta. Jag har aldrig riktigt känt mig hemma i den här miljön, och det är en befrielse att efter ett par mil få byta asfaltstråket mot grusväg och se den mörka barrskogen sluta upp på ömse sidor. Uppe på åsen stannar jag och ser ut över sjön. Vattenytan ligger stålblank under tunga skyar. Den är slät som ett golv, med en list av död vass i nyanser från gult till mörkt brunt. Jag får ut fiskegrejorna ur bilen, hivar upp flytringen på ryggen och kliver genom sur ängsmark ner till stranden. Ett par minuter senare sparkar jag mig ut på sjön. Medan jag fiskar av det närmaste vassbeståndet börjar snön falla. Lätta flingor som ljudlöst förenar sig med vattnet och mjuklandar på flytring och hattbrätte. Efter en halvtimme är strandsluttningen pudrad med ett tunt lager nysnö, finfördelat som florsockret på en fettisdagsbulle.

Gäddan är en fisk för alla årstider, även vintern, men för den som inte prövat på gäddflugfiske tidigare är våren den perfekta tiden att börja. Inte vid någon annan tidpunkt på året finner man en sådan koncentration av gäddor inom ett och samma område, inte heller gäddor som är så intensivt huggvilliga. Det hela har förstås med leken att göra, och intressanta platser är grunda vikar och översvämmade strandängar. Det bästa fisket brukar inträffa när leken börjat klinga av, och många gäddor fortfarande står kvar över grundbottnarna eller har dragit sig ut till lekvikens ytterkanter. Den energikrävande fortplantningen måste kompenseras, och fisken har en till synes gränslös aptit. Ett dramatiskt "torrflugefiske" kan man få uppleva vid den här tiden med flytande beten som poppers, hjorthårsmöss och Dahlberg Divers.

Gäddan är en utpräglad rovfisk, ständigt beredd att sätta tänderna i en dunig andunge, en rundhyllt vattensork - eller en krokförsedd vinkork! Den påverkas av enkla sinnesintryck, och våra flugor behöver inte vara välliknande kopior av någonting som fisken vanligen äter. Gäddan funderar inte ett ögonblick om bytet är äkta -den reagerar. Nära åmynningen finns sjöns säkraste gäddställe. Ett tio kvadratmeter stort område utan vass eller annat skydd, och med ett djup på bara några decimeter. Varför gädan finner det här speciella utrymmet så attraktivt är en gåta. Vår, sommar, höst eller vinter, nästan alltid finns en gädda på plats. Försiktigt kavande lägger jag flyt-ringen i position, makar mig tillrätta och låter linan fara ut. Den ilsket gulröda streamern får sjunka ett par sekunder innan jag börjar ta hem i korta drag. Just när jag gör mig beredd att lyfta linan för ett nytt kast, glider en gädda långsamt upp ur mörkret och sluter käftarna om flugan. Jag höjer spöspetsen och sätter kroken, samtidigt som jag med ett par kraftiga bensparkar backar ut i strömmen. Gäddan är på ett sjusärledes humör. Går först i en fräsande halvbåge in mot stranden men tvärar plötsligt av och far till väders med vildsint skakande huvud. Tafsen håller, det vet jag. En tvinnad grovdel med wirespets och beteslås har en gång för alla löst den detaljen. När fisken mattas och börjar tumla om på närhåll, har det starka vattenflödet från åmynningen drivit mig ett gott stycke ut på sjön. Jag får grepp om gäddans nacke och lyfter den ur vattnet. Det är ett fint exemplar. Ingen troféfisk, men en skönhet på drygt tre kilo med vacker rygglinje och mörkt grönskimrande teckningar utefter sidorna. Den är nätt och prydligt krokad i underkäkens framkant, och jag sätter den tillbaka i vissheten om att inte ha åsamkat den andra men, än en snabbt övergående syreskuld.
När jag når sjöns nordspets börjar dagen luta mot kväll. Jag har fiskat omsorgsfullt och envetet, men utan några ytterligare känningar. Gäddan har inte varit riktigt på bettet i dag, kanske har den funnit en trivsammare temperatur på djupare vatten. Jag tänker på alla teorier om gäddans vilja eller ovilja att bita, som har framförts genom åren. Somliga talar om gäddans svallköttsperioder när tänderna förvandlas till stumpar, tandköttet blir ömt och ätandet obehagligt. En sorts periodisk tandtillväxt och tandnedslitning. Andra hävdar att vårlekens avslutande och efterföljande frossande synkroniserar gäddans ätande, respektive icke ätande resten av säsongen.


Copyright © Fiskeklubben Nymphen