TL nr? 2002  

Efter gäddleken är det dags för flugfiske



-En temligen utdragen kropp, med afkullrad nästan platt rygg, hvars enda fena har sitt fäste mot stjärten. Ett hoptryckt hufvud med nedplattad nos, stort gap och starka, runda tänder i käkarna, af hvilka den undre är framstående, äro de kännetecken, som i synnerhet skilja gäddorna från de öfriga roffiskarna.

Om du till äventyrs skulle vilja pröva på flugfiske efter gädda är våren den perfekta tiden att börja. Inte vid någon annan tidpunkt på året finner man en sådan koncentration av gäddor inom ett och samma område, inte heller gäddor som är så intensivt huggvilliga. Det hela har förstås med leken att göra, och de intressanta platserna är grunda vikar och översvämmade strandängar. Det är vid två tillfällen fisket är på topp. Just före leken innan andra intressen tagit över, och veckorna efter leken då gäddan behöver mycket mat för att kompensera den kraftödande fortplantningen. Men naturligtvis går det alldeles utmärkt att flugfiska efter gädda hela säsongen. Personligen har jag en speciell känsla för hösten när vattnet svalnar av, och de större gäddorna åter kommer in över grundare bottnar.

UTRUSTNING Spö: cirka 9ft, klass 8 -9
Lina: WF lina eller s k Bug Taper (bass-lina) klass 8-9
Tafs: Här slår jag ett slag för den tafs jag själv har tagit fram. Den består av en taperad grovdel i tvinnad syntet och har en spets av wire försedd med beteslås. Tafsens delar har öglor så att varje komponent lätt kan bytas ut. En annan variant är att använda en heldragen tafs av exempelvis 0.50-0.60 nylon och byta den så snart den börjar bli sliten, men gäddtänder är vassa och tafsbrott vanliga.
Övrigt:En rejäl priest (t ex ett hammarskaft), en käftöppnare och en långskaftad peang. En liten hopfällbar gaff kan också vara bra att ha till hands när drömfisken ska landas.



Till sist min favoritstreamer för gäddfiske. Den är ca 15 cm lång, mycket hållbar och i motsats till en del andra gäddflugor jag prövat, relativt lättkastad. Den krok jag använder är Mustad Bass Bug/Stinger strl 2 med rakt öga och stort gap. Vad gäller färgsättningen använder jag oftast kombinationer av rött/vitt, gult/vitt och orange/vitt. Lägg gärna på en smula superlim då och då under bindandets gång. Det stärker flugan avsevärt och förhindrar att materialet vrider sig på kroken.

Lägg en droppe superlim på krokskaftet och bind in en bunt bucktail som stjärt. Bind in några strimlor flash ovanpå bucktail-bunten och ovanpå detta ytterligare en bunt bucktail. Bind in två långa saddlehackelfjädrar med insidan utåt på ömse sidor av stjärten. Täck hela krokskaftet med chenille , träd en EZ-slang över krokskaft och chenille och gör en avsnörnig baktill. Bind in en bunt rävhår på krokens undersida och en lika lång bunt på krokens översida. Bind in en längre bunt rävhår ovanpå den övre bunten. Forma ett huvud, gör en whip-finish, klipp av bindtråden och lacka huvudet. När gäddan sluter käkarna om en streamer uppstår en utström genom gälarna. Det gör att flugan ofta sugs med och fäster djupt i svalget eller i värsta fall i gälbågarna.



Detta kan man undvika genom att förse flugan med ett "vasskydd" bestående av en slinga 0,60 nylonlina. Den gör att flugan glider förbi vitalare delar och fäster framtill i munnen när man sätter kroken. Hur man binder in nylonslingan framgår av illustrationen. Den bästa bindtråden för ändamålet är Benecchi Ultrastrong. En dos superlim säkrar inbindningen.


Rolf Ahlkvist

Gäddan är en fisk som sedan urminnes tider fascinerat människan och gett stoff till många mer eller mindre osannolika fiske-historier. Ett exempel på detta är den s.k. Kejsar-gäddan. Gamla skrifter berättar att den fångades i en sjö nära Mannheim i Tyskland år 1497. Vikten ska ha varit 160 kilo och längden ungefär 580 cm. På fiskens ena gäle fanns en kopparring med en inskription som talade om att den blivit inplanterad i sjön av kejsar Fredrik II år 1230, d.v.s. 267 år tidigare. Gäddans skelett kunde sedermera studeras av besökare i Mannheims- katedralen där det ställdes ut för inspektion. I modern tid har en annan gädda, "The Endric Pike", blivit omtalad. Den hittades död i en utlöpare till floden Endric i södra Scotland omkring år 1934. Mannen som gjorde fyndet, en brittisk arméofficer, blev så imponerad av gäddans storlek att han högg av dess huvud och bevarade det som en souvenir. Med ledning av huvudets mått har experter bedömt gäddans vikt i ursprungligt skick till drygt 32 kilo.

Betydligt blygsammare i formatet var de gäddor jag själv fångade när jag som pojke vadade omkring i en lekvik nära hemmet i Dalarna. Utrustningen bestod av en trästör med en tvinnad kopparsnara i spetsen. På blåfrusna ben närmade jag mig försiktigt mitt byte, trädde långsamt snaran över huvudet på fisken och satte in rycket när jag nått en punkt strax bakom gälarna. Ja, fångstmetoderna är många.

Irländaren Gerald Kuss berättar hur hans morfar, som bodde vid stranden av en liten sjö, brukade fiska gädda med hjälp av en vältränad anka. Det gick till på följande sätt. Med fågeln under armen traskade han ett halvvarv runt sjön, fäste en krokförsedd lina runt ankans ena ben och placerade den i vattnet. Betet var en abborre i lämpligt format. Så skyndade han sig tillbaka, satte sig bekvämt tillrätta och inväntade ankans ankomst. Om gäddan var på hugget kunde en våldsam batalj utkämpas på sjöns yta, en batalj som i de flesta fall slutade med att en trött anka släpade upp en ännu tröttare gädda på stranden. Från fisket med kopparsnara avancerade jag så småningom till dragrodd och därefter till spinnfiske. Men ganska snart kom gäddflugfisket in i bilden. Mitt första spö hette Strike och hade en nästan osannolik styvhet. När jag tog i som värst kunde endast en lätt darrning förnimmas i spötoppen, det var allt. De stora gäddflugorna tog vind och for som skadskjutna kråkor runt hattbrättet, till fara både för mig själv och mina fiskekompisar. Efter ett par mer an vanligt hårresande episoder, fick jag börja söka efter alternativ som gav mig större kontroll över skeendet. De sista åren har jag använt ett Redington, som på det hela taget gör ungefär vad jag ber det om. Men riktigt nöjd blir man förstås aldrig.



Gäddan kommer i olika skepnader. För många år sedan var jag på väg till em undangömd skogstjärn för att spinnfiska efter abborre. På den tiden fanns det fortfarande en liten vältrampad gångstig över skogen från en gammal timmerväg upp till tjärnen. Jag hade passerat en knastertorr tallås och kommit ett gott stycke ut på den vidsträckta mossen bortom, när jag upptäckte ett litet vattenfyllt myrhål, knappt tjugo meter tvärs över. I stundens ingivelse satte jag ihop mitt spö och gjorde ett kast. Hugg direkt! Upp kom en av de märkligaste fiskar jag sett. Den var svart som sot med en drygt pekfingertjock kropp, och från ett benigt huvud stirrade två klotrunda ögon på mig. Längden var omkring tre decimeter. Att det var en gädda framgick av det utdragna käkpartiet, men annars var likheterna få. Myrhålet var fullt av fisk. De högg energiskt på varje kast och tycktes alla ha samma mått som den första, tre decimeter varken mer eller mindre. Det här var spännande. Jag gav omedelbart upp tanken på abborrfisket och tog mig i stället över till en större, nästan igenvuxen tjärn som jag såg skymta längre bort på mossen. Även här fanns det gädda, mängder av dem. I små öppna blankvatten mellan gräsbankarna störtade mörka skuggor fram och formligen kastade sig över min spinnare. Fisken var förvånansvärt stor, upp emot halvannat kilo, men oerhört mager och med oproportionerligt stort huvud. För 6-7 år sedan besökte jag tjärnen igen men fann den fullständigt igenvuxen och så vitt jag kunde bedöma, totalt död. Som andra fiskar präglas gäddan av sin miljö. Färgen kan variera starkt och kroppsformen likaså. Jag vet egentligen inte vilken gädda som är vackrast, den mörkryggade guldbuken från skogstjärnen eller den skönt mönstrade klarvattengäddan. Gemensamt för dem är deras stridbarhet och deras vildsinta natur. Vår nordiska gädda är sötvattnets motsvarighet till saltvattnets barracuda.
En fisk som kännetecknas av snabbhet och ett brutalt hugg. En studie av gäddans kroppsbyggnad avslöjar hur väl den är anpassad för sitt sätt att jaga. I en skrift från 1831 beskriver en viss C.U. Ekström gäddan på följande sätt:




Copyright © Fiskeklubben Nymphen