Hells Anglers röjde i Rendalen!


På kvällen kom Filmchefen och Pensionären. Den sistnämnde hade äntligen lyckas befria sig från ett missbruk av utarmande laxfiske och återvänt till lägre linklasser. Glädjen över detta manifesterade han genom att sjunga på morgonen, något som gjorde Filmchefens musikaliska öra lätt överhettat.
- Det är lågt vatten, påpekade Filmchefen. Och varmt. Dom är nog skyggare än vanligt. Kamreren och Kocken höll med. Rådgivaren däremot, vars okänslighet för de fina nyanserna i HA:s samtalsskoder får skyllas på hans ringa erfarenhet, skrockade plumpt: - Äh, jag stod och solade i gympaskor och fick en fin harr på varje kast. Det blev nästan långtråkigt.
Filmchefen såg besvärad ut. Man bör, enligt honom, inte vara så lättsamt positiv. Han har själv utvecklat ett raffinerat missmod, som en sorts besvärjelse. Fisken ska inte kunna stå där och hånskratta, för att man i högmod sagt att "i kväll ska röken fyllas". Dessutom har Filmchefen ett spänt förhållande till vissa torrflugekrokar. Förhållande mellan krokens böjlighet och tafsens brottstyrka har plågat honom sedan förra sommaren. (Han har också påtalat detta problem för Kamreren, vilken hänvisat till tillfälligheternas spel respektive force majeure.)

En legend inom Götalandssektionen av HA, Spanaren, fanns redan på plats. Han ägnar en stor del av sin tid vid Tysla med att räkna öring. Varje dag lämnar han utförliga rapporter om hur många fiskar han siktat.
Filmchefen och Spanaren går gärna tillsammans och räknar öring. Ibland kastar dom en fluga också, men det är i sällsynta fall eftersom öringen man spanat på ofta står i ett bakvatten under en gren vid en stock bakom en kvist ovanför en pinne som trasslat in sig i en rot framför en snabb ström.
Spanaren byter dock ibland, som Stålmannen, skepnad och kallas då Öringdräparen. Det är vid sådana tillfällen man förstår varför han har så exklusiv utrustning. Det verkar annars ganska onödigt att bära med sig smäckra, dyra spön i den risiga djungeln runt ån om man ändå bara ska räkna öring.
- Jag gick övre sträckan idag. Jag såg 22 fiskar, berättade Spanaren. Filmchefen fick något fuktigt i blicken. Resten av veckan skulle han i huvudsak ägna sig åt att räkna oåtkomliga öringar.
Sådana exklusiviteter har inte Rådgivaren tid med:
- Vart åker vi idag?
Klockan 08 00 varje morgon väcktes Magistern med denna fråga, samt ett konstaterande att frukostgröten var klar och att fisken inte vill vänta längre. 43 minuter senare försvann de i ett dammoln.
HA:s medlemmar fyllde successivt ut campen, allteftersom veckan gick och vattnet sjönk. Ingenjören med ättelägg anlände framåt helgen. Detta föranledde ingen större oro hos de få fiskar som var kvar, eftersom Ingenjörens röklåda är en resehumidor. När dessutom Kamreren och Kocken packade ihop och reste hem infann sig ett tillstånd av ro i dalen. Värmen blev alltmer tropisk och de sista fiskarna tog charter till svalare breddgrader. Magistern och Rådgivaren brände gummi i sin jakt efter nya fiskeplatser, medan Filmchefen svettande kröp i snåren längs Tysla, tillsammans med Spanaren och den sjungande Pensionären. Ingenjören satt i skuggan och vilade upp sig. Dalen dallrade i hettan och i fjärran hördes mullret från HA:s Götalandsektion som närmade sig.

Magistern
Det skulle dröja ännu ett par veckor innan lokalbefolkningen kunde andas ut och fisken återvända.

Hans-Åke Höber

Så har det hänt. 2006 går till historien som det år då den vardagliga lunken i den stillsamma Rendalen abrupt bröts. Redan ett par dagar efter midsommar svängde det första ekipaget in på Tysla camping. Magistern och Rådgivaren hade anlänt. På plats fanns redan Kamreren och Kocken.
Människor hukade bakom fördragna gardiner och kritterna låstes in nattetid. Stuga efter stuga vid stranden av den stilla porlande Tysla skulle snart fyllas av ölflak, whiskyflaskor och män i mörka solglasögon. Hells Anglers hade återkommit.

Rådgivaren var som vanligt het på gröten. Innan Magistern stängt av motorn hade han burit in packningen, riggat spöet, lagat middag och tagit en snabb dusch. Han hade dessutom veckoplanen klar: - Varje dag ska vi upptäcka minst ett nytt ställe! Vilket innebar att Magistern ställdes inför att lusläsa kartor, utsätta sitt fordon för livsfarliga skogsstigar och riskera möten med individer ur lokalbefolkningen som tidigare aldrig träffat på Hells Anglers medlemmar och kanske hade en fördomsfull, eller till och med fientlig, inställning till dessa motorburna fiskare.

- Det är lågt vatten, påpekade Kamreren. Och varmt. Dom är skyggare än vanligt. Vilket en empirisk undersökning snabbt bekräftade. De skulle bli en torr och het vecka. Magistern hade begåvat sig själv med nya andasvadare och skulle under veckan utveckla en karaktär alltmer lik en lättrökt sommarfalu. Rådgivaren, som ännu inte insett hur stor del av lönen som måste investeras i sportfiskeutrustning, nöjde sig med ett par shorts och gymnastikskor. Det begränsade givetvis hans möjligheter att genom vadning skrämma fisken till andra delar av älven, men på sådana uppdrag kunde han ju skicka Magistern.

Kamrerens- och kockens fiskar
Kamreren och Kocken rökte fisk. Som vanligt skötte Kamreren bevakningen av röken, medan Kocken servade honom med kall öl och kulinariska smårätter. Kamrerens erkända färdigheter i flugbindning gav honom en viss status inom HA. Närmar man sig honom med respekt delar han gärna med sig av råd och flugor.

Ibland kan han till och med avslöja bakom vilken sten Kocken fångat innehållet i röken. - Vi måste också fylla en rök ikväll, förmanade Rådgivaren. Ett nytt fiskeställe varje dag är regel nummer ett. Nummer två är att äta fisk minst en gång om da´n. Magistern kände ansvaret landa som en snabbsjunkande tafs på axlarna.
- Okey, då åker vi. Jag har en idé om vart vi ska prova, sa han. I ett mullrande dammoln lämnades campingen.

Hels Anglers brännmärke

Copyright © Fiskeklubben Nymphen