TL nr? 2003  

Höstfiske i Glomma 2003



hälften och bannar lögnaren. Efter kaffe och macka vid älvkanten delade vi på oss. Daniel och David bestämde sig för att stanna vid hålan. Vi andra fem drog till Grötingrenna, parkerade på andra sidan bron och gick nerströms någon kilometer efter att ha löst nya kort på Shell macken (nytt fiskevårdområde). Här råkade Per (yngst i gruppen) få se några rukor på vägen. Jag talade om som det var, att just här är det väldigt rikt på björn och att dom går mycket på vägen på grund av att det är mer lättframkomligt. Just denna grusvägen måste då vara björn autobann. Efter en stunds vandring kom vi ner till älven. Gnistrande höstsol och vakande fisk mötte oss. Alla fick nått stressat i blicken med ett undantag, vår vän Per. I hans ögon fanns inget annat än panik. Faderligt böjer jag mig ner och undrar hur det är fatt. - Det verkar

vara ganska mycket björn här nere också, titta på alla rukorna som ligger överallt. Björnrukor är coolt, sa jag, men frossan hade satt tänderna i honom redan, så ko skämtet fastnade inte. Vid det här laget var jag fiske sugen och det är svårt att fiska med en trettonårig ryggsäck, så jag fick säga som det var. Lite av det vilda i blicken försvann och sekunden senare bekräftades mina misstankar om att björn skämtet tog. - Visste jag väl! samtidigt som blicken for över alla rukorna.

Här var fisket exemplariskt, som taget ur en bok. Mycket vakande fisk, vilket gjorde att vi kunde stå och fiska på "egna" harrar, samtidigt som vi hade ögonkontakt med varandra. Även här drog jag nitlott vad det gäller krokade fisk. Men harren slutade inte vaka, och det gjorde att man inte tröttnade. Det var mycket snack om flugval, jag tror alla fick på olika flugor. Tillslut fick jag ett påslag på en fjädermygg kläckare. Ett kort ryck som bara talade om att jag inte skulle ge upp. Det hör till saken att det var samma tre harrar jag fiskade på hela tiden. Vi återvände till samma ställe på söndagen, och då drog jag upp och vände på alla tre, då på en friserad superpuppa kläckare, krokstorlek 16. Skrattar bäst som skrattar sist sa jag till var och en av dom, innan de fick friheten och livet tillbaka.

Om man ska summera resan blir det ett stort plus i kanten, dels för den makalösa anordnaren och guiden (undertecknad) samt sällskapet och sist men inte minst fisket. Bidraget från klubben räckte till boende och lite bensin pengar till varje bil, så även plånboken var nöjd. Vad det verkar finns det intresse för något liknande nästa år, och med mig vid odret kan det inte bli sämre. Denna succé tål att upprepas.

Jesper

Hösten är ibland ljuvlig, ljus och full med fisk. Normalt förknippar jag inte ovan nämnda höst med stora ord, den brukar spotta mig i ansiktet håna mig med mörker, regn och kyla. Skadeglatt skrattar den, för den vet vad som backar upp den, Kung Bore. Må så vara, vi måste ha mött hösten, den bättre hälften av de två. Fredagen var hösten där, med regn, blåst, kyla och kalla fingrar. Förhållandet mellan de två är antagligen som för oss andra, hon tyckte han skulle sluta larva sig. Och så blev det.

Hösten hade dragit iväg med sin kompis Kung Bore och lämnat efter sig resterna av besöket. Efter en iskall natt grydde dagen. Minus tre till minus fem grader, vattnet fruset i slangen på gården och bilarna täckta av ispansar. För att inte tala om stuprören till vadarbyxor, vilka hade hängt på tork på utsidan stugan. Då förbannade man sin egen dumhet.

Fredagen hade trots allt bjudit på lite bra fiske just nedanför Huse campning, men gänget från Nymphen kom i spridda skurar, därför blev det inget effektivt fiske på fredagen. Alla samlade sig inför lördagen. Vi kom överens om att prova Atna hålan, där det fanns det plats för oss alla sju. Förmiddagen var minst sagt kall, innan solen steg upp och började värma, var det många av oss som stod och försökte blåsa liv i händerna.

Lönen kom i form av en dag som man normalt får leta åratal efter, värmande sol, trevligt sällskap och huggvillig harr. Och som bekant på hösten ställer sig fisken i hålorna. Atna hålan tror jag heter just så för att det är en håla och stället heter Atna. Runt omkring själva hålan var det i stort sett dött, men i hålan

var det desto mer liv. Vi var heller inte helt ensamma. En del danskar och annat löst folk drev omkring och gjorde livet surt för oss exemplariska svenska flugfiskare. Vi, bara sju till antal som ville fiska i hålan samtidigt.

Detta med att fisken samlar sig i hålor var det som bekant inte bara vi som upptäckt och försökte utnyttja. Som ett gäng oborstade gangsters intar vi och övertar de fina kastplatserna. En strategi som fungerade, det vill säga för alla utom mig. Jag lyckades inte kroka en enda harr. Men det beror enbart på att jag ädelt lämnade över mina tillkämpade fiskeplatser till bättre behövande. Hur som helst, många och fina krokades. Den största tog Niklas och han säger att den vägde kilot. (En del lär sig tydligen fort). Vill bara förtydliga här att jag inte såg den, kan därför varken bekräfta eller dementera sanningshalten. Då gör jag som vanligt, drar av


     
Här står Tobias, en som inte gick kastkurs Björn autobann, precispasserat enav de många rukorna Grötingränna. Harrfiskarens paradis.

Copyright © Fiskeklubben Nymphen