TL nr? 2003  

Jag i naturen och naturen i mig



jag mig höra en liten viskning som kommer farande över vattnet: - Skogen är ditt hem…" (Ur "Skogsvandringar" 1947) Lidman fångar in den starka känsla av delaktighet och intim närhet med naturen som jag så innerligt vill uppleva. Jag ser bilderna, jag läser berättelserna och fylls i hjärtat av längtan att uppleva, med alla sinnen, naturens magi och skönhet. Jag vill så jag skäms, men när jag får chansen så törs jag inte… Realiteten Jag har sedan barnsben tillbringat en stor del av min tid i det fria. I skogen, vid ån, på sjön, sommar som vinter. Med åren har jag blivit en hängiven lustfiskare men känner hur de genuina naturupplevelserna kring fisket jag hade som barn är så svåra att få idag. Min utrustning är exklusiv, mina möjligheter att transportera mig stora och mitt kunnande omfattande. Ändå upplever jag mig som turist på safari. Det är som om de materiella förutsättningarna för naturvistelse och friluftsliv blivit en ersättning för den starka upplevelsen. Nästan alltid är min vistelse i naturen tidsbegränsad, i timmar. Och då är förväntningarna på utbytet orimligt stora: Jag har en ledig eftermiddag - snabbt iväg till fiskeskär, ingen ro finns det där. Jag jagar runt för att få napp, och naturen, som skulle vara en källa till kontemplation och "batteriladdning", upplever jag som en fisktom tjärn, en sabla massa bromsar och en tall som linan fastnar i. Stressad hivar jag i mig termoskaffet

- jag har inte tid att tända en brasa - och snart måste jag åka hem för att hinna med middagen. Frustrerad över att inte fått någon fisk på kroken, och över att jag ändå varit borta en timme längre än utlovat, rusar jag till bilen och stressar hem. På vägen hem passerar jag min barndomså och känner en svidande känsla i maggropen av saknad och förtvivlan - en gång så lekte livet och dagarna var oändliga….

Brustna band och nya
Barndomens sorglösa dagar i det fria kommer inte tillbaka, men de lever kvar som en längtan. Hembygden är etsad i själen, och sinnesintrycken från den blixtrar till som dejá vú - upplevelser i nya möten. På skidor i fjällen, vid fiske i Norge, på badbryggan vid havet - då och då förnimmer jag känslan av närhet och äkta glädje. Som förälder har jag också ambitionen att ge mina barn nyckeln till naturen, men inser att både min och deras vardag lätt ingärdas av såväl vardagens krav som den nya informationsålderns tidsätande maskiner. Vår livsstil har radikalt förändrats sedan min egen barndom på 60- talet. Det är som om den tillväxt och den utveckling, som skulle frälsa oss alla, slet sönder de gamla banden till naturen och skapade ett släkte av konsumenter. Frihetens rike blev ett nytt slaveri. Och det var knappast det teknik- och jämlikhetsivrarna i min föräldrageneration menade.

Jag är tacksam att få arbeta som lärare i en utbildning där friluftsliv är en viktig ingrediens. Det har gett mig nya möjligheter att komma ut och knyta nya band till naturen. Att vistas i naturen, utan krav på prestation, öppnar dörren till de känslor som stress och krav stänger inne. Jag vet att det är här jag hör hemma, även om stunderna blir alltför små och få att vistas ute. Och när jag ibland tänker över vad jag vill med min dag, min helg, mitt liv, så leder tankarna ständigt till naturen. Kanske cirkeln så småningom sluts - från bardomens självklara utelek, via en socialt och intellektuellt intensiv 20-årsperiod, till ett nytt möte med naturen, utifrån de förutsättningar jag har idag.

" Nästan alla har vi en undangömd vrå, en sinnets fristad, som vi lärt älska mer än andra platser. Den har blivit ett Arkadien, ett förlovat land dit all vår längtan går - en vrå som vi flyr till när besvärligheter hopar sig eller när ledigheten stundar. Den kan vara en glänta i skogen, en bergknalle med blånande sikt, en park i storstans närhet.

Var den än finns, är den oss lika kär
Min egen lustgård är en liten å mitt i milsdjup skog - en å som är orörd av människohand sen långt tillbaka - ett vatten som tjusar och lockar med oförklarlig makt - en vildmark som med sin djupa tystnad och sitt rika djurliv ger frihet åt en bunden fantasi" (Lidman "Sommarkväll vid Svartån)


Denna artikel är en förkortad och redigerad version av en uppsats i utomhuspedagogik jag skrev 2001



Hans-Åke Höber

Jag i naturen och naturen i mig Jag är en hopplös romantiker. I mina drömmar sover jag under bar himmel, på en bädd av ljung i den nordiska sommarnatten, harmonisk, lycklig och fri. Jag tar dagen som den kommer, följer stigarna mot outforskade nejder och dricker ur källans friska vatten…

Men i själva verket är jag både feg och lat, och sover hellre inomhus, där inga ormar eller stickande insekter finns. Det där med att dricka källvatten är också marigt - jag vill ju inte få magsjuka. Och så ensamheten...tänk om jag drabbas av blindtarmen, får en allergichock eller skär mig på kniven! Mobiltelefon, bilväg och en kompis känns tryggt.

Förnuftet
Ja, så ambivalent är mitt förhållande till naturen. Förnuftsmässigt och teoretiskt är min position "grön"; jag tror fullt och fast att vi är skapta som naturvarelser och att kulturens fernissa kväver oss när den blir för tjock. Vår moderna livsstil är förödande för jorden och mycket av såväl fysiska som psykiska och sociala problem mänskligheten i de industrialiserade samhällena drabbas av, uppfattar jag som en naturens "nemesis", en klar och tydlig replik på vår "hybris", då vi tror att vår biologiska natur kan överskridas och behärskas.

Känslan
Både kulturlandskapet och den vilda naturen väcker varma känslor. Bondens landskap, hagar, ängar och gärden, doftar ursvensk hembygd. Jag ser gärna "Barnen i Bullerbyn" för femte gången, bara för de ljuvliga bilderna från ett snart förlorat paradis. Skogen, ån, tjärnen och myren smakar minnen från barndom och fiskefärder. Fjällen och havet är nyare, storslagna bekantskaper för mig. Bilderna väcker känslor, laddade med glädje och tillhörighet, men också en bitter underton av förtvivlan över att så många miljöer är hotade, eller till och med redan ödelagda. Ofta drömmer jag om att få leva förr - innan vattenkraftutbyggnad, kalhyggen och massbilism. Tänk att som de engelska aristokraterna under 1800-talet få färdas till vilda, oexploaterade laxälvar och bli vänligt bemötta av en genuin lokalbefolkning, som vårdar sitt kulturarv med värdighet och känsla. Nåväl, jag inser att det är romantik och historieförenkling samt att dessa få priviligerade herrar tillhör en utdöd art. Men för mig handlar nostalgin om längtan efter det oexploaterade och genuina, såväl inom naturen som kulturen. För mig är upplevelsen av naturen kopplad till friluftsliv och fiske. Det handlar om aktiviteter, men också ett förhållningssätt. Jag har en etisk och estetisk kodning i mig och reagerar instinktivt på stimuli; med varm sympati eller kylig motvilja. En flugögeprydd mountainbikare som susar nedför fjällsluttningen i glansiga trikåer får mig att må illa och ropa efter sedlighetsroteln. Högljudda sportfiskare på safari likaså. Något inom mig reagerar med avsmak när det popiga, stadsmässiga och kaxiga appliceras i en naturmiljö. Extremsporter har blivit den blaserade nutidsmänniskans

kittlande förströelse. Naturen som kuliss och lekstuga passar inte mitt kynne. Det som lockar mig är inte att söka det extrema, utan det äkta. "Gömd i grönskan ligger den gamla timmerrännan, ett minne från den tid då skogen drevs och timret flottades. Rännan är nu bästa fiskeplatsen. Att smyga i den, nerhukad, kanske på knä, och sakta närma sig de skygga öringarna, är bara det spännande nog" (Lidman, "Sommarkväll vid Svartån")

Författaren och fotografen Hans Lidmans berättelser har betytt mycket för att nära mina känslor. Hans natur- och fiskeberättelser från såväl hembygden som det ödsliga Nordkalotten fångar mina sinnen. När han beskriver strövtåg i den Mellansvenska skogsbygden hamnar det nära min verklighet. Här hugger orden tag i mitt innersta:

"Jag slutar att ro och lägger försiktigt upp de bräckliga årorna, rädd för att störa vildmarkens stora tystnad. Och så kryper jag ihop på båtbrädan likt en frusen hund, och ger mig skogen och ensamheten helt i våld. Vattnet är åter blankt, lommens korta rop studsar med jämna mellanrum mellan bergknallarna och dimman fortfar med sin mjuka, rytmiska dans. Starkare än förr känner jag nu, att jag hör samman med de livlösa trädskeletten, med den bleka och ensamhetstyngda månskäran, med de grånade och nickande lavstenshuvudena runt omkring mig. Och mellan lommens slocknande rop tycker


Copyright © Fiskeklubben Nymphen