TL nr? 1999  

Kaitum 99



Vad vi fann när vi kom fram kan ni ju gissa er till. Jag kan ju säga att jag var glad över att vi inte skulle ta upp något om terrängen med Kirunaflyg. Inne i mitt huvud kunde jag höra skrattsalvorna och historierna om de två idioterna från Värmland som tillbringade en vecka med att gå i träsk nere vid älven, istället för att gå på den omarkerade vandringsleden med träspänger över blöthålorna. 25min senare stod vi åter vid tältet, vi kom överens om att detta skulle stanna mellan oss (det här bjuder vi på ). Nu hade helt plötsligt helt oanade möjligheter öppnat sig.

Problem 3: Mygg i tältet vid läggdags. När man fäktat och mosat mygg mot tältduken en halvtimme, varje gång någon öppnat myggnätet, blir man fort less. Den kommande dagen ägnades åt rekognosering och lite fiske. Framåt kvällningen fick vi syn på de första människorna sedan vi först jumpade i träsket. Det var den pratglade Norrlänningen och den tystlåtne Smålänningen som kom glidandes i kanoten. Vi smörjde dom med kaffe och lite whiskey och det lossade även smålänningens tunga. Dom berättade om Koukakk-strömmarna 4 km uppströms. Jag och Daniel satt som tända ljus och sög in allt som sades. Norrlänningen fattade inte att han bjudit igen mer än nog för kaffe och whiskey. - Vill ni ha kaffeost? Jag och Daniel tittade undrande på varandra. - Ja tack! , blev våra tvekande svar. Vi fick en varsin bit i kaffet. Oljeringar spred sig i kåsan och kaffet var enligt min mening fördärvat, men vi höll god min , tuggade och svalde och jag hade inte krystat klart innan nästa bit var på väg åt mitt håll.



- Tack , men nej tack! Sa jag.
- Tyck ni in´t om et.
- Jo, men magen tål inte serru! sa jag. Han såg på mig med en sårad, tvivlande min, men så sken han upp.
- Ha ni in´t tabletter mot myggen? Än en gång såg vi ut som levande frågetecken. Visst hade vi pratat om kräken i tältet tidigare men vadå tabletter? Numer går dom två under namnet änglarna kanoten. Inte nog med tabletterna, vi fick dessutom en karta som till och med vi förstod. Man la tabletten på botten av en uppochnedvänd ölburk , gjorde om den till en lykta och vips, problemet med mygg i tältet var ett minne blott. Jag tror att smålänningen var Lars Fält! Chef för försvarets överlevnadsskola och författare till böcker i ämnet. Mannen hade pondus för tre Guillou och ett lugn som skulle gjort en filbunke avundsjuk. Det började närma sig kväll och vi beslöt oss ändå för att gå upp och titta på strömmarna, nu med både stig och karta. Det första vi får syn på är två tält. När vi kom lite närmare uppenbarades en eld och några människor. Den första tanken blev, fan, nu blir vi inte ensamma! och sen ville ju det lilla egot, inombords, ha allt för sig själv men som det skulle visa sig, kom alla tankar och farhågor kom på skam. Mer öppna och trevliga människor får man leta efter. Dom delade villigt med sig av både fiskeplatser och gångbara mönster. - Här skall vi också bo, sa vi med gemensam mun. Vi fiskade hela kvällen med täta avbrott för kaffe vid brasan tillsammans med dom fyra örebroarna. Kvällen slutade med att vi frågade om vi fick lämna kvar våran utrustning där, för att gå ner och hämta resten. - Inga problem! Blev svaret.

Dagen därpå återvänder vi till strömmarna med hela "kitet", nedlastade som åsnor, i strilande regn. Denna gång kunde inte regn, mygg, packning eller knott ta ner humöret. Vi skulle bo i fiskarens paradis resten av tiden! Dessutom i mycket trevligt sällskap. Vi hade inte ens fått upp tältet när det slog mig att vi glömt påsen vid vattenbrynet. I påsen fanns whiskey, choklad och bacon. Stora skatter om man är på fjället och jag kunde inte bli förbannad på någon annan än mig själv. I ren ilska sprang jag tillbaka de 4 km, med begynnande skavsår. Nu hade jag gett upp hoppet om att förbli torr. I bara kängor, byxor och t-shirt, behövde jag inte heller vara rädd att för att jag skulle krokna. Jag hade sällskap hela vägen av mygg.



Hela nästa dag fick jag tillbringa i neoprenvadarna. På grund av skavsår, fick nämligen inte ner fötterna i kängorna. Nu följde några fantastiska fiskedagar, i varierande väder. Sol, vindstilla och varmt väder hade naturligtvis en gynnsam inverkan på fisket, då vattnet formligen kokade. Detta gjorde att vi fick massor med fisk och personliga rekord var ej långlivade. Vi åt stekt eller rökt fisk morgon, middag och kväll, men som det skulle visa sig, så fanns där fler som har fått upp ögonen för Koukakk-strömmarna. Tjounajokks fiskecamps- guider. Dom hävdade att deras gäster var dom enda som hade rätt att fiska där. Särskilt en fiskeguide gjorde bort sig fullständigt, dessutom var han fantastiskt otrevlig! Han hade tydligen svårt att smälta att man kan ta fisk utan att betala honom 1200 kr/dygn. Mattias hette han förresten. Detta otrevliga möte tillsammans med vetskapen om hur guiderna behandlar "icke-gäster" får mig att hoppas att Tjounajåkks fiskecamp upphör att existera. Detta är min högst personliga åsikt.
Fiskecampen? Den suger!
Nu kom dagen för avsked, inte från Kaitum, utan från örebroarna. Dom bröt upp och lämnade en stor saknad och tomhet kvar. Detta var tidigt på lördags morgon. Nu hade vi två dagar kvar och vi hade haft tur med både fiske och väder men ändå kändes det som Kaitum hade mer att erbjuda. Lördagen var varm och solig. Den kommande kvällen lovade gott. Det vi upplevde då var helt sanslöst, nämligen att tvingas ge upp fisket på grund av att armarna inte längre orkar !! Det steg fisk i en aldrig sinande ström! Till slut blev jag bara sittande och tittade. Kiloharrar som gick och betade i ytan och påminde starkt om en flock delfiner! Uppemot 50 st samtidigt, en syn för gudar! Natten blev morgon innan vi hade fått nog.

Vi vaknade när söndagen redan var långt gången, lite oroliga över pilotens sista ord. Jag hade haft med en liten radio för att kunna ta in väderleksrapporterna. Allt vi fick in på den var universums outforskade brus. Att spå i fiskrens gav oss lika lite. Vi fick alltså packa ihop oss och gå ner mot avhämtningsplatsen. Daniel fick bära tungt, eftersom jag fortfarande hade skavsår. Det höll på att ta en ände med förskräckelse. Ni vet alla hur träspänger blir när dom är blöta. Daniel tog ett oförsiktigt kliv, allt jag hörde var en oroväckande låg duns och ett långt stön. Jag gick 10 m framför honom med min packning. En stor säck på ryggen och en lite mindre på magen. Så bar vi bägge två. Likt en sköldpadda med två skal och hälften så smidig. Där låg han, tvärs över spängen, oförmögen att ta sig upp. Spängen låg där den låg, just för att det var blött och sumpigt. Det blev Daniel snabbt varse när vattnet rann in från alla håll. På de här sekunderarna hann jag tänka alla de värsta tankarna. Brutet ben, eller bruten arm och allt vad det skulle innebära. Lyckligtvis var det bara Daniels självkänsla som fått sig en liten törn. Resten av färden gick smärtfritt, bortsett från skavsår.

Nu började väntan på morgonen och planet. Det var nu söndag kväll, vi vågade inte sova i rädsla för att försova oss. Tältet hade vi satt upp på den fasta markens sista utpost, innan träsket. Det första tecknet på att detta inte skulle bli en vanlig natt, fick vi av att det fanns varken mygg eller knott. Att hålla sig vaken blev mycket lättare än vad vi trott. Det är hemskt svårt att falla i sömn när kroppen rister av köld. Halva natten fick vi ha köket igång för att inte tänderna skulle skallra sönder och jag som hade tagit den lätta sommarsovsäcken, vis av erfarenhet från Finnmark! Ni som läst Nordkap- 98 i TL nr 2 99, vet vad jag pratar om. Hellre för varm än att frysa och inte ha möjlighet att få värme. Nåväl, morgonen randades och den utsatta tiden närmade sig. 07.30 var den tid som sagts. SAS hade fått den stora äran att flyga oss från Kiruna kl.11.00 och det var en tid vi var tvungna att passa. Innan dess ville vi hemskt gärna hinna med en bastu och dusch.



Klockan blev 07.30 och vi satt på ryggsäckarna ivrigt spanande. Klockan blev 08.00 och fortfarande inget plan. Nu kom tvivlen. Dom har glömt oss, eller så var dom här igår! När man sitter så och funderar är man mycket strukturerad och logisk. En tröst var i alla fall att myggen fortfarande var frånvarande. Tio minuter senare hörde vi planet komma. Även om ingen av oss ville erkänna att vi varit oroliga, drog vi bägge en lättnadens suck.

Tillbakaresan var på alla sätt odramatisk men inte ointressant. Piloten hade nämligen med sig sin amerikanska väninna, så efter en vecka i skogen med en hjärna full av brist på sömn, skulle man nu prata engelska! Det blev kan man säga, inte lätt! Amerikanare och i synnerhet amerikanskor är mycket pryda. Hon frågade vad jag längtade mest efter just nu och alla vet väl vad en kille som legat i skogen i en vecka längtar mest efter. Jag talade om vad jag ville, hon blev röd i ansiktet och visste inte riktigt vad hon skulle säga. Allt jag sa var: - Att sitta och skita, så länge jag vill, utan mygg!

Koukakksauvo och Kirunaflyg, kan jag ge mina varmaste rekommendationer och de två i kombination, är svårslagna. Själv skall jag tillbaka under sensommaren och förhoppningsvis få lite av min fiskelust stillad. Jag önskar er alla en riktigt bra vår med mycket fiske och fina upplevelser.





Jag sa att jag skulle återkomma med 99-års reseberättelse. Nu sitter jag här igen och skall försöka få en massa upplevelser, känslor och förväntningar på pränt. Jag hoppas att jag skall kunna beskriva resan som den succé som den var. Denna gång var det bara jag och Daniel som kom iväg. Även denna gång var det Internet som fick stå för informationen om fiske och olika vatten. Kaitum var ett ställe som ständigt nämndes på grund av sina stora harrar och öringar. Kaitum fick det bli. Sen kom frågan hur. Nu fick ekonomin ställas mot mängden resdagar om man skall bila tar det två dagar att nå Nikkaloukkta och sen två dagar att nå Koukakk till fots. Det blir åtta dagar tur och retur och har man inte obegränsat med semester är åtta dagar väldigt mycket. SAS fick ta oss till Kiruna och Kirunaflyg fick ta oss till Koukakk.



Daniel hade stått för kontakterna med Kirunaflyg. Dom skulle hämta oss på Kiruna flygplats, kör oss till bolaget och till en stormarknad, för att sedan ta oss en dryg mil utanför Kiruna där sjöflyget startade. Allt flöt som det skulle. Klockan var nu tidig eftermiddag och vi satt och väntade i deras lokaler på att det skulle bli våran tur. Dom hade en helikopter och ett sjöflyg och nu satt helikoptern fast i dimma i Nordnorge. Detta gjorde att dom låg lite efter med flygningarna, men den stämning och de människorna gjorde väntan kort. 6 timmar senare blev det våran tur.



Nu förbyttes det totala lugnet mot dess raka motsats. Vi skulle tillsammans med två andra flygas till Kaitum. Dom två skulle paddla kanot, från några kilometer från Tjounajokk fiskecamp och ner till byn Kaitum. Det var en norrlänning som var precis som norrlänningar inte brukar vara. Munnen gick oavbrutet och en tystlåten smålänning. Dom skulle prova ut en ny kanotsort. Väl uppe i luften, berömde piloten kanoten för att den inte tog "så mycket luft". Jag och Daniel satt stumma, inspärrade i en flygplanskropp som påminde starkt om en sliten soffa, och väntade oss det värsta. Piloten frågade oss om vi hade något emot att han släppte av de andra två först, för att sedan flyga tillbaka med oss. - Nej, pep vi fram. Det bör tilläggas att det blåste ganska kraftigt, och vad jag kände i magen, i motsats till vad piloten än sade, så for planet runt som en strumpa i tumlaren. Vi kom fram till den plats där kanotkillarna ville bli avsläppta. Vi gör en överflygning för att "kolla läget". - Det blir svårt, det går stora vågor, men vi gör ett försök, säger piloten. Jag sväljer hårt, tycker mig se Daniel kämpa med saliven han också. Vi går ner, snuddar träd och buskar, för att kunna landa så nära stranden som möjligt, och så här på nära håll var vågorna enorma, och vetskapen om att vi skall ner på dom i åttio knop gjorde inte saken bättre. Han tar ner planet, det studsar och slår, det låter som gigantisk cykelsmattra. - De här gå in´t , muttrade piloten , och ger gas igen för att kunna ta oss upp. Daniel var blek, jag var förmodligen ännu blekare. I luften igen, krängandes och tillsynes utom kontroll, flög vi mot den norra stranden för att se om det fanns lä nog. - Här ser det bra ut men jag har inte landat här förut! Jag hade bitit ihop käkarna för hårt för att kunna protestera. Ner kommer man alltid, tänkte jag. Denna gång gick det bra. Jag och Daniel var mycket lättade, men strax kom verkligheten ikapp. - Ja, då bär det av mot Koukakk. Jag försökte intala mig själv att det skulle gå mycket bättre nu, när vi inte hade kanoten och faktiskt, vi kom fram och ner i ett stycke. Vi var så nöjda att vi inte kommenterade hans val av plats: Träsk så långt vi såg. - Kom ihåg den här platsen, måndagen om en vecka, kommer jag och hämtar er, som om vi inte hade självbevarelse nog. När väl grejorna var urpackade och han skulle åka, frågade jag: - Om det är dåligt väder då ? - Då kommer jag på söndag. Med dom orden for han och vi stod på strandbrinken fulla av obesvarade frågor. Vi kom fram till att det är inget vi kan göra något åt här och nu. Klockan var nu kväll och vi var tvungna att leta på någonstans att sova och få lite mat i kroppen.

Problem 1: Ta oss ut ur träsket, bara det skulle visa sig vara lättare sagt än gjort. Bärandes 35 till 40 Kg var, hoppandes mellan tuvor och balanserandes på döda träd. En timme senare stod vi i alla fall på fast mark. Blöta upp till skrevet av sumpvatten, blöta ner till skrevet av svett. Blodsockret var nere i dom blöta kängorna, irritationen över mygg och knott var stor. Nu kom dom första funderingarna på vad man egentligen gett sig ut på, men med mat i kroppen och en broderligt delad öl innanför västen, såg vi ljusare på tillvaron. Äntligen var tältet uppe och spöna tacklade. Nu skulle det blötas fluga i detta vatten! +

Problem 2: Istället för Daniel och Jesper stod det där två idioter som inte kan läsa en karta. Efter mycket möda kom vi fram till den udde vi tänkt prova. Efter någon timmas fiskande, undrade vi om det inte skulle vara bättre. Visst vi hade fått fisk, men varken stora eller många. Slitna efter resan och kilometrarna i träsket, ut till udden var det också bara träsk, beslöt vi oss för att sova och ge oss på´t till morgonen. Daniel vänder sig mot stranden och lägger ut, för att lättare kunna veva upp. Flugan tar vatten ca en halvmeter från stranden, jag har redan börjat vada mot stranden, 50 m därifrån, halvnöjd med min första kväll tillsammans med Kaitum. Då hör jag ett plask och ser en mycket förvånad Daniel som försöker få ordning på utrustning och fötter.



Han står fortfarande ute i vattnet nu med en massa löslina runt benen som var resultatet av ett mindre trassel. Med mina ögon var det mycket komiskt, men jag tror inte Daniel såg det komiska i det hela vid detta tillfälle. Hur som helst landades en 8 hg's harr och vi fick kvällsmat tillsammans med en föraning om vattnets potential.



Efter en stadig frukost och en god natts sömn, tog vi tag i kartan. Nu kom idioterna fram igen. Kartor är som sagt inte vår starka sida men vi hade i alla fall sett ett strömparti när vi flög upp , dagen innan. Enligt kartan var det ca 3 km. En baggis, sa vi. Vi packade och började gå.
- Om man går längs stranden kan man ju inte missa, resonerade vi. Det bör tilläggas att det var ca 20 grader varm och knotten väldigt ambitiösa. Svetten gjorde att myggmedlet inte stannade länge på kroppen. Dom tre kilometrarna var mycket, mycket långa! Vi hade kommit halvägs efter en och en halv timme. Daniel gick strax framför mig och jag gick bakom och svor när jag försökte hålla stånd mot knotten med hjälp av en handduk. Daniel tvärstannar och hyssjar mig.


- Ser du älgen? , säger han.
- Nej vilken jävla älg? säger jag, mycket irriterad, samtidigt som jag bestämmer mig för att ta ett allvarligt samtal med Kirunaflyg, för att dom inte sagt något om alla träsk. Nu stod vi inne bland en massa fjällbjörk och vide, sikten var inte alltför god. Daniel pekade med hela handen som den millitär han brås på.
- Där, ser du inte ! Jag tittar, blicken fäst alltför långt bort, ser inget.
- Där, idiot!! Tio meter framför oss! Nu såg jag också. Inne bland slyt tio meter framför oss står det en älgko och betar. Nu var jag varken förbannad eller irriterad längre, mest undrande och skraj. - Ser du om hon har några kalvar ? frågar jag.
- Nej! blir svaret. Vi stod nästan nere i vattnet och 30 meter ovanför oss gick ett renstängsel. Kon var så att säga fångad mellan älven och stängslet. Skulle hon få för sig att bli förbannad, hade vi inte haft mycket att välja mellan, mitt val skulle ha blitt älven. En fjällbjörk är inte mycket att klättra i. Daniel hade samma tankegångar. Medan vi står och funderar på hur vi skall ta oss förbi, förekommer kon oss. Hon lunkar i sakta mak iväg mot stängslet och vi tappar ögonkontakten. Vi kom förbi, och jag lovar att det är sällan man ser två människor röra sig så fort i ett träsk. Borta var alla tankar på att ta det försiktigt och lugnt. Ytterligare 1,5 timmar senare var vi vid strömmarna. 3 km på tre timmar!! Det här är inte möjligt sa vi.



Efter en hel dags fiske plus en kväll som aldrig blir natt, satt sig idioterna än en gång framför kartan, vi undrade vad det var för en prickad linje som löpte en bit ovanför älven hela vägen ut ur kartbladet. Som vi såg det hade vi inget att förlora på att undersöka saken närmare. Vi längtade ju inte efter 3 timmar i träsk och videsnår igen.

Jesper Bood


Copyright © Fiskeklubben Nymphen