Kalkningen av Svarttjärn 2008



Han ville försäkra sig om jag är kvar på samma plats då liksom när han tidigare flög över mig med sitt rekognosceringsvarv.

Mycket riktigt, efter en knapp timme hördes helikopterljudet igen. Klockan var nu 21.55. Vad han inte visste var att jag inte var kvar på det stället vi kom överens om utan jag flyttade mig till östra sidan av tjärn, till "Mickebäcken". Varför flyttade jag på mig? Jo, vi kom också överens om att han skulle lägga det första lasset framför mig på västra sidan men omedelbart därefter skulle jag "sticka" annars blir jag själv kalkad och jag ville inte bli kalkad. Mickebäcken var närmare till bilen och därför flyttade jag på mig.

Det var inte bara tjärn som blev kalkad, utan stora delar av skogen också. Kalken låg även som en tjock dimma på stora delar av södra vägen. Allt gick dock bra och jag tog mina bilder, så många jag hann med, då han flög i ett och svängde elegant mellan trädtopparna.

Jag tycker att det är skönt att utvecklingen gått så långt så att vi numer slipper bära kalksäckarna på axlarna och dessutom hela vägen upp på norra vägen som man gjorde på 1970-talet.

Det var en enorm upplevelse för mig som jag sällan kommer att glömma. - Om det finns ett liv efter detta så kommer jag att bli helikopterpilot, har jag bestämt.

Laszlo



Tack vare ett mycket gott samarbete mellan alla inblandade parter som Kalkningsförbundet, Länsstyrelsen, Svenska Mineral i Filipstad och Airlift Helicopter Sweden AB i Hudiksvall, kunde jag följa upp och dokumentera kalkningen av Svarttjärn.

En extra eloge till Airlift Helicopter för den täta och noggranna informationen särskilt under kalkningsdagen. Dagens kontakt, läs 25 juli, var mycket spännande. Vid 14-tiden fick jag veta att de håller på med kalkning i Kristinehamnstrakten och de hade ytterligare ett uppdrag norr om Kristinehamn, jag minns inte vart, men därefter skulle det bli "vår" tur. - Snabbt ordnade jag en matsäck och vid 16-tiden var jag på plats vid Svarttjärn.

På plats skulle även kalken vara, men det var det inte. - Okej, kanske jag har missuppfattat platsen där kalken skulle lagras, tänkte jag. Det retade mig att jag behövde gå en halvtimme genom kalhyggena bara för att konstatera att det inte fanns kalk på plats. Vid det här laget började adrenalinnivån stiga och svetten rann. Att täckningen för mobilen var i det närmaste noll gjorde inte situationen bättre. Tur i oturen var att temperaturen var över 27 0C och jag kunde ta av och torka min genomblöta skjorta och samtidigt visa upp min bleka bringa för solen.

Det var inte en själ vid tjärn förutom jag själv. Folk verkar förstått att det inte är kul att bli kalkad själv och höll sig från tjärn. Varningen om kalkningen på hemsidan eller på bommen vid södra vägen verkar ha fungerat.

Jag "provsatt" de flesta av Jims byggda sittplatser runt tjärnen men tiden tycktes stå stilla. Vid en av sittplatser dök än liten skogsmus upp och lät sig bjudas på en ostbit från mina medhavda mackor. Senare en nykläckt trollslända drog på sig min uppmärksamhet och det blev ett antal bilder tagna på den bräckliga varelsen.

- Oh, vad tiden går långsamt suckade jag, jag som ogillar att sitta med "armarna i kors". Vid åttatiden, efter ca fyra timmars väntan och sysslolöshet (hade tyvärr inget fiskedon med) var jag nästan i stånd att ge upp, men gav mig själv lite respittid. Respittiden visade sig vara en bra lösning för snart hördes det ljuva ljudet från en helikopter och därmed löstes mitt problem, trodde jag. Men glädjen var kortvarig. Jag satt och stirrade på klockan och började räkna minutväxlingarna när det plötsligt ringer i mobilen som jag höll i handen. Helikopterpiloten meddelade att kalken inte är på plats men att den är på gång från Filipstad och tar cirka en timme innan den är framme.


Copyright © Fiskeklubben Nymphen