TL nr3 2005  

Ett klassiskt flugmönster



I Sverige fick the Fart fly spridning under förra seklet genom våra stora fiskeförfattare Hans Idman och Nils Färna. Färna fiskade i den berömda Storån tillsammans med legenden rank Sinatra under 50-talet och Sinatra skapade magi med sin våta variant av flugan - Pheasant tail.
Här var det fasanstjärten och inte andstjärten som fick stå för materialet. Med små, men rytmiska rörelser, så kallad "handtwist", skulle denna nymfimitation fiskas. Att justtwisten blev populär på 50-talet kan vi nog tacka förgrundsgestalter som Haley, Presley och Steele för. Som kuriosa kan nämnas att samtliga var med i Marinads "Very small flyfishers club". Om Nils Färnas uppgift blev att missionera för Sinatras nymfteknik och mönster, så ägnade sig Hans Idman mer åt att naturlyriskt förkunna upplevelsen av fisket med the Fart fly. I sin berömda bok "Gäddan som slog till igen" ger han oss följande beskrivning av en förtrollad natt på Nordkalotten:


"Skymningen föll och jag lade på en törvedsstubbe på det flammande bålet. Vildmarkens ljud och dofter blev alltmer påträngande och formade en symfoni av eggande intryck. I fjärran väste en fjällräv och kungsörnens siluett mot fjällsidan blev till en vålnad. Plop. En fisknos bröt den svarta vattenytan. Sotpannan fräste ilsket och kaffet sköts i en kaskad ur pipen rakt på min flugask. Förfärad såg jag mina vackra Royal Coachman fan wing förvandlade - brunspräckliga och sumptäckta. Men genom fjälldalens aftondimmor förnam jag ett ödsligt viskande;..faart fly, faart fly…Med darrande händer knöt jag den brunspräckliga tingesten på gutkastet och lät linan löpa ut. Hugget var explosionsartat"


Variant av Rumpetrollet

I dag är "The Fart" en etablerad klassiker. "Fjärtflugan", "Rumpetrollet", "Stjärtlappen" - efterföljarna är många och kärt barn har många namn. Bunden med cul de canard och dubbad kropp av bisonmyra flyter den som en kork och är oemotståndlig för de flesta fiskarter.
Så vävs historien och framtiden samman genom dunkrokarnas kalejdoskop. Våra moderna material och vårt överflöd av flugmönster är toppgrenarna på ett träd med rötterna långt tillbaka i historien. "The fart fly" förbinder oss med Isaac Walton, Lord Halbuick, Vince Marinad och de andra giganterna i vår evigt gröna flugfiskedal, där en lögn aldrig är för definitiv för att inte bättras på ytterligare.

Eder piscator filosofius
Hans-Åke Höber

"Inget nytt under solen" heter det ju ibland, och när det gäller våra älskade dunkrokar är uttrycket i högsta grad giltigt. De så populära cul de canard- flugorna är ett exempel på detta. Att använda material från bakdelar av änder finns beskrivet redan i Fat Julias "Book of fyshing with un uncle" 1492. Där omnämns "a dung-colourd feather from the bottom of the duck" som användes i den berömda Fart fly.

Salige William Halbuick beskrev sedermera flugan i det klassiska verket "The dry fly and a bunch of fucking mosquitos" 1823. Enligt Halbuick bands flugan direkt på guten, enligt den tidens teknik, och hade kropp av spunnet mullvadsskinn och hackel av en brunspräcklig gumpfjäder från ripa. Sir Godfrey Liar lär ha fått 123 öringar på denna kreation under ett dygns fiske i berömda River Dwarfe.

The Fart fly hade först en begränsad spridning i Cornwall och södra Wales, men dess popularitet blev stor efter det att Hardy brothers tagit upp den i sitt sortiment. En variant med balsakropp lanserades i deras katalog 1876, och är förmodligen den fluga som inspirerat Rolf Ahlkvist till balsagetingen, eller "the Waspfart" som den kallas i England.

Isaac Walton berättar livfullt, i sitt klassiska verk "The complete dupper", hur en fluga med fjärtbrun vinge och en suverän flytförmåga gett honom såväl rudor som öringar i håven. "Denna dunkrok satte jag mig att kontemplera om och jag insåg, sittande i skuggan av den stora aspen, hur en skir och beskedlig, ja oansenlig och smutsbrun, fluga kunde bli ett dödligt vapen i änden på ett gutkast" Det är sådan naturlyrik dagens fiskeboksförfattare har svårt att uttrycka.
Waltons vapendragare, gentlemannen Charles Cotton, som härstammade från en berömd bommullsodlarsläkt, tog med sig flugan till Manchester. Där fick han flugbindaren, gourmeten och kvinnokarlen Charles Wool att utveckla mönstret. Genom den textilindustri som utvecklades i norra England under denna tid, fick man tillgång till en mängd nya material som skulle visa sig användbara inom flugbindningen. En av Wools mätresser, Spinning Jenny, försåg honom med den starkaste tråd man hittills känt till.

De gamla silkesmaterialen fick konkurrens och Wool utvecklade tillsammans med Lord Bullfrogh en manchestervariant av the Fart fly. I en överdimensionerad version gick den även hem som ersättning för slips i vissa excentriska kretsar.

Ungefär samtidigt som Wool och Bullfrogh experimenterade med sina nydanande kreationer lanserade den amerikanska köksmästaren Vincent Marinad en fluga han kallade "Fart jassid", även känd som "smygaren". I sina hemmavatten Bitch creek och Coke river, fiskade Marinad med korta spön, tunna tafsar och liten håv. Han var själv inte längre än 1,56 i strumplästen. ven hans nyskapande flugor var betydligt mindre än de traditionella mönstren. På krokstorlek 22, vilket på den tiden var sensationellt litet, bands den första "Fart jassid" med gumpfjäder från krickand som kroppshackel och en liten, flat, vinge av kolibri på ovansidan kroppen. Flugan flöt som en död säl i ytfilmen och blev Marinads genombrott som erkänd flugbindare.

Marinad var under 22 år också ordförande i det exklusiva flugfiskegillet "Very small flyfishers club", som under senare delen av 1900-talet fick en efterföljare i Karlstad som kallas "The very exclusive boys".




Copyright © Fiskeklubben Nymphen