TL nr? 2005  

Kognitiv fisketerapi



Men, till skillnad från den verkliga situationen förra sommaren, hade jag nu min " non-spook" -lina och en vassare fluga. Kastet var dunlätt, men ändå tillräckligt långt. Fisken blev inte skrämd. Den gick upp. Den tog. Och med ens blev det klart för mig varför jag misslyckades i samma situation förra sommaren. I min visualisering av händelseförloppet gjorde jag allt rätt. Jag vadade inte lika långt ut. Jag viftade inte lika desperat med spö och lina. Jag tog det lugnare och gick metodiskt och samlat tillväga. Och jag föll belåtet i djup sömn med ett leende på läpparna.

Nästa kväll upprepade jag samma procedur. Den här gången var det en ovanligt grov harr som vakade metodiskt på flaket nedanför "kanalen" i Unsetåa. Situationen var välbekant - det handlade om ytterligare en fisk jag lyckades skrämma bort förra sommaren. Men nu i mitt halvvakna tillstånd dök en ny lösning upp; en kastposition jag aldrig tänkte på vid det verkliga tillfället. Jag såg för mitt inre hur jag gick ned på huk och lade ut flugan så den stilla guppade med strömmen mot ståndplatsen. Om harren gick upp och tog vet jag inte, för jag hade somnat innan dess.

Den kognitiva fisketerapin var uppfunnen och jag har sedan dess visualiserat mig igenom en hel del fina höljor och strömmar. Olika flugval och strategier har analyserats, kastteknik har finslipats och solen har strålat över vakande fiskar. Men är allt bara en illusion, trots allt? Kommer jag, när allt kommer till kritan, att bete mig lika avspänt, logiskt och metodiskt, när det är skarpt läge, gommen torr som fnöske och pulsen hög? Är mina mentala konstruktioner bara fåfänglighet och banal inbillning?

Det är först om några månader, då växthusvintern övergått i sommar, som besked ges. Kanske är mitt begär att besegra fisken så stort att jag återigen kastar mig handlöst in i leken och misslyckas snöpligt. Kanske kommer morgonens lyckokänsla över en ny fiskedag att övergå i kvällens lidande över ett antal tappade flugor och missade hugg. "Det handlar om att inte hetsa upp sig och låta sig beröras, utan se det som händer, registrera det, och finna ro i sakernas tillstånd" säger Dalai Lama. Jag ska träna på det i nästa pass med kognitiv fisketerapi.

Hans-Åke Höber

Att tänka på fiske kan ibland vara oerhört frustrerande. Vid fel tidpunkt, exempelvis på arbetet i slutet av januari, kan sorgen över situationen bli tyngande. Det känns som evigheter till våren och när man stiger på bussen hem har mörkret lagt sig. Men tålamod sägs ju vara en fiskares ädlaste egenskap, så jag får väl se det som mental träning. I vissa stunder överväldigas jag av känslan att allt är en illusion - kanske en platonsk insikt som drabbar mig. Att jag skulle stå utvadad i ån och smekande lägga ut en slända på vakande öring blir en drömbild som tillfälligt flimrar förbi och försvinner. När jag tittar upp är allt som vanligt igen.

Allt liv är lidande och det på grund av vårt begär som aldrig blir tillfredsställt, sa Buddha. De lyckliga stunderna bär på en sorgkant i vår undermedvetna vetskap om att de är tillfälliga, kommer att ta slut och förloras. Vår ångest för detta gör att vi bär på en tung kappsäck av rädsla för att förlora det goda vi upplever.

Oavsett Platons tankar om livet som en illusion, eller Buddhas filosofi om lidandet, så fortsätter jag att drömma. För likväl som onda tider följer på goda, så gäller det omvända - det kommer snart en ny sommar. Därför har jag utvecklat en ny, revolutionerande avslappningsteknik som jag kallar för "kognitiv fisketerapi". Kortfattat kan den beskrivas som en koncentrationsövning där man genom visualiseringar av lyckliga stunder med flugspö i handen, uppnår harmoni och avslappning i såväl kropp som själ.

Det hela började en sen kväll då jag hade svårt att somna. Tusen tankar om jobbet, obetalda räkningar, pensionssystemet och bristen på resårband i herrbyxors linning snurrade i huvudet. Jag snurrade runt några varv och landade på rygg. Efter tre djupa andetag beslöt jag mig för att tänka på något positivt. Och gissa vad som direkt tonade fram ur flimret? Nej, inte sex. Inte heller maltwhisky eller massage. Utan - just det - flugfiske. Ett lugn föll över mig som en varm sommarnatt när jag för mitt inre såg mig själv smygande efter Unsetåas strand. Platsen var känd. Öringen vakade ovanför stenen på andra sidan. Jag vadade ut några meter och repade av lina från rullen.


Copyright © Fiskeklubben Nymphen