TL nrx 1989  

LITE REGN SKADAR INTE... 1989


fånga en riktig fisk! Vad skulle vi göra med ett gäng glada amatörer somville känna fisk i detta flomkaos ? Upp på rjället !

I duggrcgn gick färden till Misterdammama på kalfjället. Solen bröt igenom molnbankara och dagen blev varm och vacker. När vi närmade oss den första dammen såg vi resans första vak. Vackra glittrande vakringar i solsken. Jag sneglade mot himlen och tänkte på det där undret. Visa av erfarenhet visste vi dock att öringen är vakvillig men svårtrugad i dammama. Små svarta kryp brukar vara bäst, och Ulf får nästan direkt en öring på en liten svart balsaplugg. Jag knyter på en myra och lyckas kroka två fiskar. Äran är räddad.

Kursdeltagarna far runt som får på grönbete, byter spön och flugor och vi knyter tafsspetsar och ger råd. Det blev ingen storfiskedag, men ändå tändes ett litet hopp. Detta hopp släcktes igen, när vi på kviillen åkte uppför Unset och rekognoserade. Vanenståndet var en meter över normalt och all fisk hade förmodligen krupit ner i sin favoritgrop på botten. Jag passerade en sidotarm till ån som översvämmats och tittade uppgivet ut över förödelsen. Med en suck gick jag vidare, trasslade så småningom in mig i alsnår och ris nere vid en kärrliknande udde och gav upp. Tillbaka vid översvämningen 10 minuter senare såg jag en norrman stå på huk och lossa en kiloöring som tog direkt. På sluk med inkapslad haspelrulle. Jag stönade tungt, väste ett "det var väl roligt" och gick med tunga steg tillbaka till bilen.

Torsdag var sista effektiva dagen och vädret var fint. Men vattenmassorna från åaras alla biflöden uppåt dalen fortsätter att välla fram. I detta ögonblick, då man börjar tänka på frimärkssamling, ölbryggning eller andra hobbies tappar man vissa moraliska gränser. Speciellt då ett dussin glada, men något misströstande Unga Ömar tvivlar på vår kompetens och vårt förstånd. Med dreglande käftar började vi slå lovar runt Olas lilla damm vid campingen. Däri finns ett hundratal välmatade regnbågar. Dessa gör mycket eggande rörelser i vattenytan vid utfodringen...


Framåt aftonen satt jag och Ulf och band pelletsimitationer medan deltagama fiskade i dammen. Fly only gällde fortfarande, och rent entymologiskt borde ju en pelletsimitation vara ekologiskt riktigt i detta fall. Men dom små odjuren till regnbågar genomskådade även den bluffen, och det var först med klassiska, grälla regnbågsflugor som "Thor" och liknande som vi lyckades ge alla deltagare chans att drilla och håva en fisk. Våra dagssländeimitationer rodnade i flugaskarna. Vi somnade till doften av nyrökt fisk och pellets.

Det regnade på oss hela hemresan. Vi satt tysta och tuggade choklad. Man borde glömma en sådan här vecka, hålla tyst om den och ljuga om att man besökt faster Märta i Skövde istället. Fast, deltagama var jättenöjda och flera av dem tänt på flugfiske. Och alla har vi lärt oss att naturen är givmild på sina villkor. Det är inget vi kan rå på.

När vi passerade gränsen vid Långflon kände jag en varm ström av trötthet i kroppen. Trött på aU besvikelse, allt förlorat hopp och självömkan. Jag visste att jag skulle sitta och väva fåfänga drömmar under den långa vintern, och sen stå där igen, trött, förbannad och frustrerad. Det brände till i magtrakten och jag suckade tungt och gled in i en tom och ljummen apati.


Hans-Åke Höber

Redan under vintem smidde vi planema.

Jag och Ulf hade tagit på oss en svår uppgift. vi sklle åka till fjällen med 15 fiskeintresserade ungdomar från unga ömar och inviga dem i flugfiskets mysterier.

Härjedalen var på tal, kartor granskades men alternativen sållades bort, ett efter ett. Vi visste vad vi ville, men inte vart vi skulle ta vägen.

Så kom idén; varför inte åka till vårt eget smultronställe, Rendalen i Norge. Vi ville inte avslöja de mest känsliga vattnen, men Rena har gott om harr och i Sölna kunde vi kombinera öringfiske med fjällvandring i Sölenmassivet för de hugande.
Kursprogrammet slogs fast och vi kontaktade Ola på Tysla camping.
Väilkomna , sa han och så blev det.
Avresa 30 juli. Aldrig har vi haft så mycket prylar med. Flugbindningsmaterial och extra spön, tält och stormkök, torrfoder för en hel pluton. Solen sken på oss hela vägen. Vi visste att det var lågt vatten och fisken är normalt skygg. Kanske skulle en regnskur eller två göra susen. Förväntansfulla och otåliga gled vi uppför Österdalen och såg krokade kilosöringar göra luftpiruetter i dagdrömmen.

När vi svängde in vid campingen vid middagstid mulnade det på. Några fjällentusiaster i gänget bestämde sig raskt för att dra upp på fjället. Vi andra installerade oss i dom hemtrevliga hytterna för mat och uppackning. Jag och Ulf riggade spöna och tog en kvällsvandring uppför Tysla. Regnet hade börjat redan under middagen, men nu ökade det i styrka. Jag vände efter en timme, när oljerocken inte längre höll tätt. Vi häde ju en hel vecka på oss att fiska. Nästa dag skulle nog solen skina igen.

Vi väcktes på morgonen av ett ihållande smatter på taket. Regn. Nåja, lite regn skadar inte, och dessutom skulle vi ha flugkastträning och entymologi idag. Vi samlade gänget i regnställ, stövlar och sydväst och gick igenom utrustning och principer för kast. Det smattrade riktigt hemtrevligt på hattbrättet och stämningen var god. Gräsmattan förvandlades succesivt till en insjö och kasträningen blev alltmer realistisk. Framåt eftermiddagen var det dags för torkning av persedlar samt en stärkande måltid.

Planer på kvällsfiske i Rena lades på hyllan och vi visade några intresserade juniorer, hur man binder flugor istället. Kvällen avslutades med ett par öl och en stilla bön om sol nästa dag. Hytte 11 slumrade in i bruset från Tysla, ett brus som ökade timme för timme.

Vi vaknade med ett ryck och spetsade öronen. Det brusade inte längre, det forsade!!! På taket smattrade regnet. Utanför rann Gula floden, med ett vattenstånd som var mer lämpat för forspaddling än flugfiske. Vi tog med oss gänget på en desperat utflykt ned till Rena. Det var omöjligr att fiska i det höga vattnet. Vi började bli i behov av ett under eller kristerapi. Kanske bägge delarna.

På aftonen steg vi in i stugan hos Leo, Harriet och deras vackra dotter Marie, drack kaffe och såg på TV. Vi följde med stort inffesse nyheterna och vädret. Norges Pohlman spände ögonen i oss och, inte utan dramatisk nerv, berättade han om det värsta regnvädret i mannaminne. Chansen till något liknande är 1 på 500 år. Tänk att just vi fick uppleva en sådan unik metereologisk sensation!

Onsdag morgon började bra. Leo kom ner och pratade ekologi och flugor. Alla lyssnade intresserat, insåg att han talade om något äkta och viktigt. När Leo var klar riktades ett tjog förväntansfulla ögon på herrar magistrar; nu skulle vi


Copyright © Fiskeklubben Nymphen