TL nr4 1987  

Ett lyckat fiskedygn i Ljusnan


Jag vadar ut i älven till en grusbank och fiskar av en ström med dubbelkrokad våtfluga. Första och andra hugget missar jag, men det tredje lyckas jag klara. Runt om mig har det blivit mörkt och jag kan inte se vad jag har på kroken. Det är oerhört spännande. Fisken kämpar frenetiskt i strömmen och jag har stora problem att få in den i mörkret. Till slut kan jag greppa fisken öven nacken, även denna en fin harr. Samtidigt hör jag hur det börjar plaska lite varstans i strömmarna.

I dunklet kan jag se även Håkan stå med spö-krök. En timmes intensivt hamrrfiske går mot sitt slut Fisken slutar att hugga och himlen börjar ljusna.

Jag går ner till en sträcka nedanför en ö och börjar kasta mot en brant strandbrink på andra sidan. Rätt som det är känner jag ett kraftigt hugg och en tung rusning.

Fast fisk igen. Min första tanke, en stor öring. Men inte, fisken rnattas snabbt. Den har inte öringens exptosivitet och inte harrens tjuriga rusningar. När jag skall ta upp den med vänsterhanden lyckas jag inte. Den är för grov. Jag backar långsamt mot ön för att sedan ta spöet ena armhålan och använda båda händerna för att skjuta fisken upp på land. Nu äniligen konstaterar jag att den är en fin sik.

Jag vadar bort till en grusbank och ser på håll att Håkan verkar vara strängt upptagen. Han har haft ett fantastiskt torrflugefiske mitt i natten med flera harrar på mellan 4-5 hg.

Vid fyratiden går vi sakta hemåt över ängar och genom granskog. Fåglarna kvittrar och solen börjar märkas vid horisonten. lnom oss känner vi en stor tacksamhet att vi fortfarande kan få uppleva en sån här natt och en sådan intensiv känsla av närhet med naturen.

Johan Schönning

Efter tre dagars mindre lyckat flugfiske i Ammarån ( En torrflugefångad öring på 0,91 kg som enda bättre fångst) bestämde jag och min kompis oss för att åka till Ljusnan och pröva lyckan vid vårat favoritstålle.

När vi efter ca 50 mils bilåkande genom Jämtland och Hårjedalen kommer fram till Ljusnan får vi höra från andra fiskare att det är omöjligt att få något.

Dygnsvariationer på uppåt en meter i vattenståndet förstör allt f iske. Vi blir givetvis väldigt besvikna. Efter en snabb inspektion av ett par sträckor noterar vi att vattenståndet är ungefär en halv meter för högt. Nu åker tältet upp och vi äter lite mat, utan någon större brådska.

Solen skiner och himlen är klarblå. I fjÄrran sticker några fjälltoppar upp. Vi börjar med att pröva en långsamt flytande sträcka med en torrfluga. Min kompis Håkan missar en skaplig harr på en nacke. Nacken får vila en stund och sedan är det min tur. Jag lägger ut en liten Blue Dun på 0, l6 tafs, och pang där går en stor fisk upp. Jag missar mothugget, men den krokar sig själv.

Plötsligt blir det liv, harren går och tjurar för att ibland gå upp mot ytan och välva till och vinka med ryggfenan.

Efter en stunds fiskande börjar den bli trött och desperat. Fisken gör flera fina hopp rätt upp i luften innan Håkan lyckas landa den. En fin harr på knappt 9 hg.

Senare på kvällen bestämmer vi oss för att pröva våra lite grundare och stridare nattsträckor. Vattenståndet håller på att sjunka och med lite tur kan vi få fiska i normalvattenstånd mitt i natten.




Copyright © Fiskeklubben Nymphen