När vargen besökte Stenåsen
- under några "synliga" dagar i mars 2004



Har man diskbråck i ryggen så vet dom allra flesta som har lidit av den åkomman att nätterna är värst. För mig har detta inneburit många sömnlösa nätter med mycket tittande i fönstren efter allehanda djur.

Natt mot lördag den sjätte mars klockan 02.00 inträffade plötsligt vargen i mitt synfält. Denna natt var det ett härligt månsken och rejält kallt. Jag trodde först att det var en stor hund som kom smygande på prästgärdet men när den korsade vägen vid gatljuset nedanför vår före detta jordkällare så såg jag att det handlade om en varg. Nu gällde det bara att få tag i kikaren. Med den i handen kunde jag beskåda detta djur som visade sig vara en tik när hon trixade sig igenom vårt gärde. Tyvärr kom det en bil nerifrån kyrkan vilket störde hennes inplanerade vägval. Hon var annars på väg snett upp mot oss men ändrade sig och sprang i riktning mot de två täta granarna som står i nerändan på gärdet. Där försvann hon in i mörkret och ur min åsyn för den gången.

Dagen efter kollade jag efter spår på gärdet men kunde bara se klomärken i skaren och detta endast för att jag visste hennes väg. Varför jag visste att det var en tik? Jo därför att hon satte sig och urinerade och i urinen syntes spår av blod. Kanske hade hon varit på en liten månskens-tete a tete vid hundgården borta hos Brindbergs eftersom det ju bor en ståtlig och grann kille där?

Den nionde mars var det återigen dags, då fick jag syn på vargspår ute på isen. Det var lätt att spåra för det hade kommit nysnö på skaren och delvis gick spåren i skoterspåren söderut. Utrustade med måttband vandrade jag och Agneta Wauge efter spåren för att se vart hon hade tagit vägen. För vi trodde det rörde sig om samma varg som jag hade sett några nätter tidigare. Emellertid så tappade vi spåren någonstans nere vid Penningöa.

Denna spårvandring höll för övrigt på att sluta i en efterlysning. Eric kom ftån jobbet och såg oredan hemma, halvfärdig mat på spisen och kläder inslängda. Vart i furens namn hade fruntimret tagit vägen? Bråttom hade det tydligen blivit och inte hade hon skrivit någon lapp. Telefonsamtal ringdes och skymningen kom. Väl ute med Basse träffade han på Bengt Petersson som då kunde förtälja att Agneta och Lena har blivit vargspårare och bryr sig numera bara om spår. Eric andades ut för den här gången.

Den tolfte mars var vi återigen ute på spårkoll eftersom Agneta hade sett vargen komma längs skoterspåret igen den elfte mars. Hon hade nu efter att ha spanat in Agneta gått in i vassen nedanför Luffar eller Sundströmsskogen, men sedan var det svårt att följa spåren. När jag kom hem efter denna spårning ringde telefonen frenetiskt. Agneta var i luren. Kolla mitt ute på isen, sa hon. Jag gjorde det och vi hade tydligen skrämt henne, vargen alltså, för nu var hon på väg mot Sundängarna där hon gick upp i skogen vid Kilsnäset och försvann. Sedan dess har hon inte varit synlig men det finns heller inte några tydliga spår som röjer henne längre. Hon tassar säkert omkring här och kanske har hon hittat sin kille som hon letat så efter, vad vet jag. Det blev dock inte Brindbergs jämte för han finns kvar i hundgården.

Agneta och jag fick i alla fall vara med om några mycket spännande dagar som var lite utöver det vanliga här i Stenåsen. Så ordspråket stämmer bra på mig: Ingenting ont än det har något gott med sig.

Lena Jansson

Tilläggas bör att Gunnar Björkman också såg vargen, närmare bestämt den nionde mars, på gärdet nedanför Brindbergs. Kanske är det fler som har sett henne under derina tid?


Copyright © Fiskeklubben Nymphen