TL nr? 1999  

Nordkap - 99



Med ett skratt likt en galts grymtande och ett par allt för kraftiga ryggdunk, vaggade han sin väg. Jag kastar 10000 kast med mitt spö och får ingenting, kastar två kast med ett annat spö och får fisk. Så ni som ska börja laxfiska, kasta 10000 ggr hemma på gräsmattan först, köp nytt spö och åk sen och ta dom jävlarna.

"Finnmarka"

Nu var det med lätta steg färden tillbaka mot campingen började, solen sken än mer nu. Det mesta i tillvaron var ljust. Det var bara David och Ola som inte fått någon lax, men inte ens deras förhållandevis mörka uppsyn kunde ta ner mitt humör. Ska jag vara ärlig så gjorde det mig på ännu bättre humör, skadeglädje ni vet. Den tredje dagen följde samma mönster som dom föregående, bara det att vi var på väg mot Nordkap och firandet av Jörgens 25- årsdag. Till Nordkap kom vi senare samma dag, vi tänkte besöka den berömda klippan. Men Norrmännen ville ha 175 spänn per person för det besöket. Själva klippan ser ut som ett fort med taggtråd och stridsvagns hinder. Vi avböjde och satte oss ner på klippan framför, för att grilla lax och tömma i oss en del av vårt medhavda skafferi, men först sax-påse-sten (Jörgen undantagen), Daniel åkte dit. Tidigare på dagen hade vi rekat vad Honningsvåg hade att erbjuda fem festsugna. Vårt skafferi blev efter den kvällen avsevärt mycket lättare att bära. Laxen blev kanske inte perfekt men i potatismos gick den som vanligt att äta. Vi träffade ett par tyskar som fick en dagsfärsk lax. Deras uppskattning kunde vi bara gissa oss till. Vi kunde ingen tyska och dom ingen engelska.

Nattens fångst från Stabbursälven

Dom såg glada ut i alla fall. Efter denna natt var vi alla lite möra. Vi sov på kajen 50 meter från utgången på H o n n i n g s v å g s Sandgrund, vilket var exakt så långt vi orkade gå.
Än en gång fick vi bevittna vad midnattssol är, fullt solsken efter en natt på krogen. Monstren kom ut ett efter ett, vi kunde bara skratta åt tragiken. Nu var det havsfiske som gällde. Vi skulle ut på Barents hav och fiska torsk.
Raggade rätt på en yrkesfiskare som var villig att, för sexhundra spänn, ta oss ut under några timmar. Han var lite tveksam först, det blåste en del och vågorna gick höga. Inga problem, sa vi efter att ha tittat. Inne i viken var det ju lugnt. Utfärden tog 20 minuter, det var ungefär så länge jag stod på benen. Några utav alla dom trutar som följde båten fick en tidig lunch bestående av min tidigare frukost, nämligen drivers-dog med räksallad. Har lite svårt än i dag med drivers-dog. Fisket var bra för dom som inte matade trutarna, och dom fick alla tillräckligt för att kvalificera sig till Kaggen. Jag hann se lunnefågeln mellan uppkasten, bara det ser jag som en stor prestation. Det var nog dom längsta timmarna i mitt liv och jag har aldrig längtat bort så undantagslöst från fisket som då. Vid det här laget var allas reskassa aningens ansträngd. På fjället finns det inget som kostar pengar, resonerade vi. Sagt och gjort, mot Finnmarksvidda. Färden gick förbi Stabburs fiskecamping, men klockan var sen och vi hade inga förhoppningar om att få höra hur fisket var. En ensam lampa vid restaurangens dörr lyste och i skenet kunde vi se en kille i vår ålder stå och krångla med låset. Visst dom hade stängt, men han kunde hjälpa oss att boka fiskekort om vi ville. Den stora rötan var framme igen, dom två dagar vi tänkt oss fanns det fem kort kvar. Med vetskapen om att dessa dagar var i hamn, fortsatte vi färden. Slog läger på en stenig liten höjd, stekte torsk, åt och var oerhört nöjda med livet.

Dagen därpå satt vi av mot Finnmarksvidda, kom fram och delade oss i två grupper. En som ville fiska och en som ville vandra, jag anslöt mig till den förstnämnda. Under dom fyra nästkommande dagarna såg vi inte en mänsklig själ. Det var under dom här dagarna som Daniel bekräftade mina misstankar om att han är en äkta Sewikare. Tendenserna har man ju som sagt sett av tidigare. Fisket översteg allas våra förväntningar, men det som etsade sig fast var mötet med järven. Denna dag regnade det, enda gången under dessa fjorton dagar resan varade. Vi gick i ganska kraftig motvind uppför en svag sluttning. I fel ordning skulle det visa sig. Andra dagen på vår resa tappade Ola bort sin linsburk, följaktligen bar han vid detta tillfälle glasögon. Cyklop hade gjort större nytta. Jag gick som andre man och var den som först fick syn på järven. Den hade ryggen mot oss och höll förmodligen på med att jaga fågel i riset. Jag påkallade mina kamraters uppmärksamhet. Daniel och jag stod fulla av beundran över att ha fått se en vild järv. Vid det här laget var Ola i panik över att inte se. Med höjd röst och yviga gester ville han få oss att visa honom. Järven såg oss innan Ola såg den. Han hann se ryggen på den när den satt av som en gocart bort över fjället. Avståndet mellan oss och järven var inte mer än 30 meter.

Fångst från Finnmarksvidda

"Förbannade väder!" Det gjorde att jag valt att lägga kameran i ryggsäcken. Hoppas att fler människor får möjligheten att se detta krut- paket till djur. Det är en stor upplevelse!

Fyra dagar senare stod vi åter på trappan till Stabburs fiskecamping, redo att lösa ut våra kort. Det var en ganska starkt luktande grupp som ivrigt och frågvist fick sina fiskekort. Det var nu sex dygn sen vi så mycket som blötte våra ansikten i vatten, bortsett från regnet. Den duschen kommer att gå till historien som välbehövlig. Under dom två kommande nätterna fick både Ola och David sina laxar, två var. David slog oss alla på fingrarna med en på 4,3 kg. Till den stora laxen lade vi ner oss i fråga om tillagningen. Skaffade färsk potatis, hollandaise sås och olja. Vi lånade köket på campingen och lagade mat. Där var mer än ett par avundsjuka ögon. Stor kontrast till lapskojs, jag menar detta kunde man äta med kniv och gaffel.

Nu börjar slutet närma sig, men ett par ställen hade vi kvar. Ett av dom var Tromsö, och en närmare granskning av deras berömda krogliv. Det var om man använder ett ord - livat. Det man blev mest förvånad över var, ingen lyfter på ögonbrynen när man stövlar in på något bättre ställe, klädd i t-shirt och vandrings kängor. OK, jag kan förstå att på ett ställe som Honningsvåg var det mer en regel än undantag, men Tromsš är en storstad i jämförelse. En stad fylld av glada och bekymmerslösa människor, som på sitt glada och öppna sätt erbjöd sängplatser. Erbjudandena duggade tätare ju längre kvällen led. Vi tackade men avböjde, några av oss med mer vånda än andra. Nattlägret denna gång visade sig vara en mycket frekvent använd friluftspark. Vi kom därifrån ganska snabbt, innan vi blev avvisade.

Nu började hemresan på allvar, ett stopp var dock kvar. Det var harrfiske i Torne-älv. Det låg dessutom "rätt till" geografiskt. Några timmar senare hittade vi vad vi sökte. En underbar ström som såg för bra ut för att vara sann. Vi stannade och började riva ur packningen, Jag gick ner för att titta på vattnet. Full av förhoppning sprang jag tillbaks, för att mötas av en svärm knott och mygg. Jag trodde vi var härdade efter de två veckor vi varit ute, men icke. Det var mer än någon av oss mäktade med. Är finska mygg mer aggressiva än Svenska och Norska? Vi stuvade in oss och packning, samt en hel del av dom där blodsugande kräken på ny rekordtid. Vi var åter på väg. Bilkoman var utbredd och total. Snöpligt slut på en annars näst intill perfekt resa. Vi anlände till Kiruna sent på kvällen tillsammans med regnet. Fick upp tälten och kröp till kojs. När vi vaknade var det som om allt ville tala om för oss att resan var slut. Det var inte gassande sol och varmt, utan raka motsatsen. Kiruna utomhusbad skulle få agera tröstare, men väl där blev vi utbastade av några småglin. Dom satt och flinade varje gång dom öste vatten över kaminen. Nästa gång ska vi visa dom!
Detta var en kraftigt förkortad verklighetsskildring av mitt livs fiskeresa hittills. Jag återkommer förmodligen nästa vår, då med - 99 års reseberättelse.
Som sagt en succé är svår att upprepa, men det är hoppet man lever på.


Jesper Bood

En succé är svår att överträffa, och vi kommer att få svårt att träffa mer rätt med en fiskeresa än -98. Den tog sin början redan -97. I och med att vi skulle överträffa den resan som gick till Stjördal. Vi började med att söka av Internet efter dom mest lovande lax älvarna i Nordnorge. Svaret vi fick var Stabbur och Repparfjordselva , då visste vi var vi skulle, men inte hur. Resan började med tåg till Stockholm, och en övernattning hos Herr och Fru Isander.
Dagen efter ankomsten till Stockholm var jag mer än redo att lämna detta betonggetto till stad. Efter en kaotisk resa ut till Arlanda, tre pers med ryggor, vadare, trosspackning och spön. Det gick och vi var till och med tidiga. Invägningen var en komedi med övervikt, men eftersom vi var fem snygga pojkar i våra mest potenta år lyckades vi flörta oss ombord. Tur att det var en massa damer som skötte vågen. En dryg timme senare stod vi i Kiruna.
Där väntade en, i förväg beställd mini buss, och resan hade börjat på allvar, så och semester vädret. Kiruna visade sin värsta sida med blåst och regn. En halvtimme senare kom dom första tecknen på bilkoma. David gnällde och drömde om big game och Pinacolada.


Förberedelser inför resan

Körde mot Karesuando, för att ta den finska sidan upp mot etappmål ett, Repparfjord. Väl framme sken solen,efter första dygnet hade det gått upp för oss vad som menas med midnatts sol. Ytterligare en ny företeelse var det stora skådespelet, kallat trekkingen. Äldre herrar som slet sitt hår och skrek ut sin besvikelse över att inte fått plats på någon utav dom två nedre sträckorna. Det började med att en äldre man försynt kom och frågade om vi fem skulle var med på trekkingen. Vad är det, blev vår självklara fråga. Mannens ansikte sa allt, som ett barn som försagt sig. Vi var med på trekkingen och fick två platser. Mannen blev utan. Den första natten bärgade vi två stycken, grilse lax mellan 1,5 - 2.5 kg. Mannen som gjorde sitt bästa för att försöka glömma sitt misstag, att tala om för oss vad trekking var, fick inget.


Reppafjordsälven

Solen fortsatte att skina över oss den andra dagen, vi hade alla förberett oss på polarväder, kallt, blåsigt, regn och elände. Så utrustningen var anpassad efter kung Bore. Jag för min del sov i en -12 sovsäck. Det gick inte. Fick kapitulera till byxa och t-shirt. Nu var det så att vi bodde tre stycken inte allt för småväxtapersoner i ett tunneltält avsett för tre förskolebarn. Det bidrog givetvis till bastueffekten. Men när det är åt detta håll med vädret är det svårt att klaga. Vi vaknade framåt eftermiddagen med vätskebrist och tomma magar. Frukost turen bar i väg mot en Statoil mack, Trinkke-melk och Kneip. Efter denna utsökta kombination, var vi stärkta. Nu var vi åter redo, trekkingen närmade sig med stormsteg. Mannen gjorde sitt bästa för att verka vara en go och gla gutt, han log och morsade, men leendet fastnade i mungiporna. Som ni nog förstår gick det inte så bra för honom. Vi kammade hem två platser, mannen noll. Nu var all vänlighet borta, han packade och for efter att han försäkrat sig om att han skulle slippa se oss något mer.

Nu stundade det middag, på färsk lax och en av mänsklighetens största uppfinningar, pulvermos. Det blev en lyx lapskojs. Efter middag och tupplur var det dags för den andra lottningen, sax påse-sten om vem utav oss som inte får ta dom obligatoriska whiskypinnarna under den kommande natten. Detta ska ni veta är en mycket prestigeladdad sax-påse-sten. Ingen vill ha ansvaret medbilen under en fiske natt. Andra nattens fiske var lika bra som första. Vi fick två grilse, var av jag fick en. Det var min första lax och alla ni som fiskar vet ju vad den betyder. Man är ju numera fast i laxmissbruket. Och förhoppningsvis kommer man aldrig ur det. Den laxen har en liten speciell historia. Det började med att jag står alldeles själv på en sträcka utvadad till skrevet och försöker fiska, vevandes som besatt för att få ut linan. Ola har gått nedströms utom synhåll. David har gått uppströms. Jag får efter en stund ett ordentligt hugg.
Fullständigt chockad står jag där som en idiot och gör alla fel man kan tänka sig. Det bar sig inte heller, efter några förvirrade minuter gick den. Och då vet ni också hur man känner sig, förkrossad är ett milt ord.

Innan laxen högg hade jag stått och tittat på en man som tydligen var en ännu större idiot än jag. Ett hundra tal meter ovanför mig försökte han vada över älven med sin tjej hängande runt halsen. Jag var helt inställd på att få ta emot dom, när dom skulle komma rutschades nedför älven. Tji fick jag, dom kom över. Inte visste jag att det var han som kom att rädda min dag.

En stund senare, jag vet inte hur lång tid - (var som sagt förkrossad), kom dom gåendes ner mot mig tillsammans med David. Detta blev ju inte bättre av att ingen sett att jag haft en på. "Dom jävlarna kommer inte tro mig , tänkte jag".

Det visade sig att denna man var Elvvakt: "Synd att du tappade laxen", just i det ögonblicket kunde jag kysst honom. David hajade till och försökte förlöjliga "Det var nog bara botten". "Nej, det var en grann en, sikkert to kilo, såg när han hoppa", svarade Elvvakten. Efteren stund meningsutbyte, som jag log mig igenom, ville han se mitt fiskekort, det låg givetvis i mina byxor uppe i bilen.

Jag var på väg att gå och hämta det, men han sa, "ni har väl inte åkt från Karlstad för att tjuvfiska här i Repparfjord!?". Nej ,det hade vi ju Inte gjort ! Efter att ha pratat med enne man, visade det sig att hans flickvän och David hade gemensamma bekanta. Världen är inte stor när man börjar prata. Han undrade om vi var nybörjare på det här med laxfiske. Det kunde vi inte neka till, han hade sett det. Sen följde en lektion om laxfiske, så det jag kan lärde jag mig där vid älvkanten under två intensiva timmar. Nu kändes det inte lika bittert längre över den tappade laxen. "Prova min stang, så behöver du inte vada så långt ut för att nå över!" Han hade också ett 7-8 enhands-spö, fast av bättre kvalité och med custom-lina. Första kastet blev en böghög 5 meter framför mina fötter. Tog upp och gjorde om. Andra kastet, fick bromsa utkastet för att inte hamna i riset på andra sidan. Nu hör det till saken att vi inte var ensamma längre. En fetlagd tysk stod och flåsade och ville helst kliva i framför mig. Vattnet hade på grund av att vi såsat så, vilat i nästan 2 timmar och detta ville han utnyttja. Elvvakten gjorde klart för honom vad som gällde. Efter att ha tagit hem halva linan, small det på igen. Nu kunde inte ens David förneka, 20 minuters kamp senare (och en kampbeskrivning ska jag inte tråka ut er med, sådana finns att läsa överallt!) låg den fram för mina fötter, blank och fin med ett par löss på buken. Tysken, den fete, stönade till och tyckte nog att det var förjävligt, att en spoling som jag förstört vattnet för en stund framöver. Han kom i alla fall fram och gratulerade mig. "Is this your first one", grymtade han fram. Eventuell drillningsteknik hade nog sagt allt redan, jag kunde inte neka, utan sa "Yes, this is the first one ever for me".


Copyright © Fiskeklubben Nymphen