TL nr2 1992  

Aotearoa - Det vita molnets land



"Queens Iaw" föreskriver att man måste inneha ett fiskekort för att få fisk efter "trout, salmon, perch and other sports fish in every part of New Zeeland". Detta fiskekort gäller ala fiskevatten utom vissa delar av nordön (turistfiskegettot Taupo bl.a). Kortet kostar N$50 (ung. 180:- ) och det är giltigt från 1 okt. till 30 sept. nästa år. Någonting för vår blivande drottning Viktoria att fundera på!

Man kan alltså när som helst och i stort sett var som helst blöta sina flugor, utan att jaga livet av sig för att hitta en kortförsäljare. Man bör dock försäkra sig om markägarens tillåtelse att använda hans ägor för att komma ner till fiskevattnet.

Nya Zeerand är ju ett jordbnrk- och boskapsland och det finns väldigt många inhägnade får- och kohagar, som kan ställa til bekymmer när man vill pröva någon av landets alla tusetals, små strömvatten. Någon allemansrätt finns inte på Nya Zeeland,rnen å andra sidan är bönder utomordentrigt välvilligt inställda till utlänningar i allmänhet och fiskande turister i synnerhet.

Nya Zeeland är ett glesbefolkat land (3.3 milj.) och särskilt glest är det på sydön där ju de bästa fiskevattnen, enligt mitt förmenande, finns. Detta innebär att man oftast disponerar älven, sjön helt för sig sjärv. under de tre veckor vi var på sydön fiskade jag i 10 olika älvar och under denna tid såg jag endast två fiskare. Eftersom älvarna ofta har kristallklart vatten och är mycket grunda går det helt enkelt inte att fiska som på apstigen i Forshaga. En oförsiktig rörelse, ett för långt kast eller en häftigt linlyft och fisken försvinner som en skugga.

De flesta älvar som jag fiskat i, har varit "sight-fishing streams". Man smyger alltså uppströms under uppsikt ut i älven. Med ev. hjälp av polariserande glasögon ser man fisken där den står och mumsar på nymfer och annat smått och gott, som kommer flytande i vattnet. Då gäller det att skaffa sig kast- position nedströms fisken och försiktig lägga sin nymf eller torrfluga ett par meter uppströms ståndplatsen. Hamnar flugan för nära eller strippar eller uppför sig onaturligt på något sätt, kan man glömma den fisken under den närmaste halvtimmen och vandra vidare till nästa krök och hoppas på bättre tur, eller kanske hellre skicklighet, nästa gång.

Det finns givetvis även andra typer av älvar, där djupet eller bredden på älvarna är så stort, att man inte ens med polariserande glasögon, kan se fisken. Då fiskar man mera konventionellt, på vakande fisk eller med klassiska våtflugekast.

Nu skall man inte tro att alla älvar är smockfulla med 2-3 kitosöringar och att man bara kan gå ner och ta sig en "rugg"- Nej, för det första ställs samma krav på lokalkännedom som här hemma och för det andra är fisken utomordentligt skygg, mycket beroende på det klara vattnet, det öppna landskapet och de grunda vattendragen.

För att komma tillrätta med problemet med bristande lokal- kännedom, bör man söka kontakt med någon ortsbo. De flesta nyazeeländare verkar vara flugfiskare och är hur hjälpsamma som helst att tipsa om bra fiske. Eller så kan försöka i någon fiskeredskapsaffär. Där delar man villigt med sig av sina heta tips. Många älvar finns dessutom detaljerat beskrivna i en bok som heter "Fishing in the South Island of New Zealand " skriven av Peter Shutt. Min favoritälv, som inte finns redovisad någon litteratur, fick jag dock tips om av en lokalfiskare en kväll vid Motueka River.

Ett annat bra sätt är att hyra en fiskeguide, som mot en "billig" penning ordnar transport till lämpligt vatten och visar var och hur man skall fiska.

Problemet med skygga fiskar är ju enbart en angenäm utmaning och ger fisket ännu en dimension. Vilka flugor använder man då i detta fiskeparadis? Rolfs geting fungerar alldeles utmärkt, olika typer av små nymfer och varför inte Laszlos "Kalle Stropp" en cikadeimitation,som fungerade mycket bra både i den lugnflytande Taieri River och välkända Ahuriri River.

Vad kostar en sån här hälsotripp? Genom "Scandinavian, Australian, New Zeeland Friendship Union" Kastellgatan 17 40233 Göteborg tel 03l/740075 kan man beställa själva flygresan med ev. stop over till ett mycket rimligt pris (11 - 12000,-). För transporter och övernattning på NZ kan jag rekommendera husbil. De är visserligen ganska dyra att hyra (500 - 800:-/dygn) men då har man ju all utrustning man behöver för transport, övernattning och matlagning. Kött är fantastiskt billigt och bra så det blir ofta filé både morgon middag och kväll. Man kan räkna med att en månads nöjes- och fiskeresa till NZ kostar mellan 25 och 30 kkr.

Nu kan man ju inte tänka på nöjen jämnt och ständigt, så nästa gång NZ-syndromet ger sig till känna får det bli en ren fiskeresa.


Tommy Boman

PS Februari är den perfekta månaden och Cook Isrand är inte helt fel som stop over! DS PSPS Jag ger gärna tips om resa och tiske om någon skulle drabbas av NZ-syndromet. DS



Många sjukdomar har väl dokumenterade bakomliggande orsaker och förutsägbara förtopp. Andra ger sig endast till känna som syndrom. Roten till det onda kan vara höljt i dunkel och prognosen osäker, men svåra plågor drabbar likväl både kropp och själ och ibland även plånboken.

Dr. Even Rise beskrev ett sådant sjukdomsliknande tillstånd i en av sina böcker. Han kallade det "NZ-syndromet". Det ger sig till känna i form av en ständig oro och längtan att stå på huvudet och vifta med en bambukäpp. Någon varaktig bot för denna märkliga åkomma finns, enligt Even, uppenbarligen inte.

Dock har jag upptäckt att en viss lindring kan ernås om man packar sina spöfodral och flugaskar och bokar första bästa jumbojet söderut. Det räcker inte med någon sketen Kanarieholms-charter, man måste söka sig så långt bort de överhuvud taget går att komma på vårt blåskimrande klot för att få några ögonblick av ro i själen . De enda någotsånär symtomfria sjuklingar, som jag hört talas om finns nämligen i antipodernas land eller som urinnevånarna kallar det "Det långa vita molnets land". Där viftar patienterna visserligen fortfarande med sina käppar, men dessa spastiska rörelser försiggår i rättvänd ställning och i närheten av feber svalkande, nervlugnande, kristallklara vattenströmmar.

Sjukdomen är höggradigt smittsam och sprids här i Norden ofta i samband med möten i slutna sällskap i skumma lokaler. Därvid förekommer ofta upplysta vita lakan med prickiga sprattlande blötdjur. NZ-viruset kan förbli inaktiv under lång tid och ger då endast lätta symptomer såsom ryckningar i högerarnen. Det är först efter hemkomsten från ett p.g.a oförstånd eller dumdristighet genomfört besök i fiskeparadiset "down under", som sjukdomsbilden brukar få en mer dramatiskt och depressiv karaktär. Patienten känner en oförklarlig tyngd i huvudet som strävar att vända honom/henne upp och ner. Många söker då bot med hjälp av allehanda hästkurer. Niklas påstår att det hjäper om man samtidigt som man dricker backvis med Kiwi-lager,står på huvudet i någon älv. Men jag tror att det bara innebär, att man får sprängfylld blåsa och "ligtbeer" i öronen. så småningom inser nog de flesta, att de har att se fram emot en livslång, tärande längtan tillbaka till Aotearoa och dess fantastiska natur med älvar, sjöar och åar, "stocked" med skygga, helvilda öringar och regnbågar.

Even Rise, som själv föll offer för NZ-syndromet redan 1978, försökte under ett decennium bekämpa sjukdomen på hemma-plan (Norge), men gav till slut upp och står nu dagarna i ända på huvudet och viftar med sin käpp, och för all del någon gång även med en tandläkarborr, i Karamea på Nya Zeeland.

Själv drabbades jag av en lätt släng av NZ redan 84, smittad av en viss Mr Ahlqkvist. Jag höll sjukdomen i schack ända till 1990, då sjukdomen bröt ut med full styrka efter en semester-resa på Nya Zeeland. I februari i år insåg jag, att jag genast måste söka om inte bot så dock lindring för att jag överhuvudtaget skalt kunna leva vidare.

En ny virusmutation lär förresten ha uppkommit våren92 i samband med att en tjur passade på att visa sina färdigheter och övertog huvudrollen vid en videoinspelning. Vad nu detta kan innebära för framtiden? Rött skynke och matador svärd i stället för håv och spö.

Jag tänker här redogöra lite för min senaste rehabiliteringsresa (febr 92).Jag tänker emeilertid inte gå in på alltför många detaljer, utan istället försöka berätta om de skillnader i miljö och förutsättningar, som gör att jag inser att det är näst intill omojligt och kanske inte heller önskvärt att bli av med mitt NZ-syndrom.




Copyright © Fiskeklubben Nymphen