TL nr? 2000  

Svalbard och nord Norge anno 2000



Helgen på Svalbard hade tagit ut sin rätt, jag har nog aldrig sett så lite av 96 mil som då. Och det gjorde bilkoman uthärdlig.

Vi fick dock inte tag i några kort denna kväll, och det var nog lika så bra det. Men på morgonen var det vi som hängde på låset till den lilla klubbstugan, tjejen som stod i kassan visade sig besitta den kunskap om älven vi sökte. Denna älv var härligt befriad från regler vad gällde fisket. Det fanns bara några basic regler, mitt på dagen var älven enbart till för laxen, och skulle man fiska den senare på kvällen fick man ta upp tre stycken. Tre krokspetsar fick man ha, och dom fick du fördela som du ville. Enkel krok, dubbel krok eller tre krok bara inte antalet spetsar översteg tre. Och detta respekterades av alla, varvid inga andra regler behövdes. Men jag tror gubbarna där har mer koll än dom vill visa, dom visste precis vad som hänt under föregående natt, vem som fått fisk, hur och var.

Vi hade slagit upp tälten på något som var ett mellanting mellan camping och busken. Dom berättade att dom inte hade råd att bygga upp en anläggning, utan försökte efter bästa förmåga göra vistelsen vid älven så bra som möjlig. Säsongen varar inte mer än ett par månader, och så hårt är inte trycket att det skulle bära sig. Men dom närde förhoppningar för diskussionen om att göra finnmarken till en skattefri zon, som Svalbard. Den har tydligen förts i Norge tidigare. För avfolkningen är ett problem, som föds ur arbetslöshet. Många av problemen skulle vara mindre om det blev billigare att bo och verka.

Så var det äntligen dags, flugan skulle doppas. Det jag läst mig till angående Komagelv var att den skulle vara grund och klar, och mycket lämplig för torrfluga. Vi tittade storögt på norrmännen utrustning, 18-22 fots spö, dubbelkrok längst ner, upphängare med en enkel krok. Själv hade jag min 7-8, något större trodde jag inte skulle komma till användning. Det visade sig att dom inte kastar ut linan, utan lägger ut en spö längd. Dom låter den drifta ner, för att sedan göra om proceduren. Ett mycket effektivt fiskesätt, det spills ingen tid på vevande. Dessutom finns det inte så många sätt att fiska på om man envisas med upphängare.

Äntligen låg den framför våra fötter, glittrande och lovande. Nalle Puh säger att det finns ett ögonblick som är bättre än när man äter honungen, och det är precis innan man tar första slurken. Nu, var ett sådant tillfälle. Första tecknet på fisk fick jag nästan direkt, en stor grann lax hoppade och visade mig hela sin blanka sida. Jag fiskade av "min" sträcka utan att känna av något och gick tillbaka upp. Satt mig ner på en sten, denna låg en bit ut i älven. Jag hade knappt fyllt min kåsa med vatten, innan nästa lax ville visa mig sin bästa sida. Med godis i munnen och påsen i näven kastar jag sittandes mot laxen. Tro mig, när jag säger att jag blev förvånad över hugget. Slak lina och inget mothugg, bättre förutsättningar finns ju. Den satt i alla fall på, och under 30 sekunder fick jag äran att dansa. Hon ville annat, hon nobbade och gick tillbaka till sina vänner. Stod och förbannade mig själv, hur kan man vara så dum. Ta så lättvindigt på något som är få förunnat. Skam den som ger sig, vattnet lovade, och känslan sa, mister en och det finns tusen åter. En halv timme senare, blev jag åter uppbjuden till dans.

Denna gång var jag mer alert. Det sög tag i linan och jag lugnade mig ett par ögonblick innan jag reste spöt. Hon var fast, nu tänkte jag inte släppa taget utan en rättvis chans. P.g.a. det grunda och klara vattnet, hade jag nästan 2 gånger spö längd med tipping. Dels för att linan inte ska skrämma och för att flugan ska få mer fart. Det går fint ändå tills man får fisk, när hon förde och styrde mot mig, då börjar det bli bekymmersamt. Jag vill inte ta in tafsen i spö öglorna och jag vill inte få slak lina. Det som utspelas nu skulle jag vilja ha inspelat på video, den ena parten är mycket gracil, och den andra låter och ser ut som ett stressat lokomotiv. Dessutom högt skrikande för att påkalla uppmärksamhet från sina fiske bröder. Jag insåg rätt snart att mina odds med denna dam, skulle förbättras avsevärt om vi var två. Ola stod ett par hundra meter längre nedströms, han hörde och såg. Men med det enda problemet att det var på motsatt sida älven han stod. Han i sin tur skrek på David ytterligare längre ner, och han kom för att hjälpa. Men han kunde inte springa, för vad skulle dom övriga vid älven tro om han sprang. Dom kunde ju tro att vi var nybörjare!?, och är man livrädd om sin image som stor kapitalist springer man inte efter något så trivialt som en fisk. Vi fick med gemensamma krafter damen på rygg, och nu kunde inte ens David hålla inne med sann glädje och lovord.

Min lax kom att bli den enda som bärgades denna resa, men det var bud på många andra. Jörgen kläckte den strålande idén, om undervattens foto på en lax. Robert halvt liggandes på magen i älven skulle ta den ultimata action bilden. Jörgen hade just träffat damen, det var deras första dans. Tydligen var hon blyg, dansa kunde väl gå an. Men där gick gränsen, någon bild ville hon inte vara med på. Hon tackade för sig och lämnade dom. Kvar står en ledsen kavaljer tillika idiot samt hans lika dumma kompanjon. Robert räddade natten för dom andra, med att laga till en tre rätters middag. Laxen var förtås huvud ingrediens, toppat med flamberad camembert och hjortron sylt. Det kan inte vara många måltider i livet som etsar sig fast som denna. Perfekt miljö, alldeles bredvid den älv som står för maten, trevligt sällskap samt att vi fick skåla med morgonen.

Vi fiskade följande dag/natt i Komagelv, utan något resultat. Det kändes liksom inte helt rätt, och det bekräftades av andra fiskare. Stigningen hade kommit av sig. Men är man på den här sidan Dalälven finns det ju andra vatten som man vill prova, Neiden elv var vårt mål. Väl där tog vi in på Neiden camping, glada över dom bekvämligheter som fanns att tillgå. Föreståndaren fick omgående namnet Lax Hitler, en mer osympatisk människa får man leta efter. Våra behov var större än vår avsky, och då är det bara att svälja. Neiden elv var raka motsatsen till Komagelv, restriktioner, sträck indelningar och mer än dubbelt så dyrt. Besvikelsen var stor, så stor att vi inte fiskade. Detta tillsammans med Lax Hitler, fick oss att leta upplevelser på annat håll. Vi hade innan resan pratat med en kille som kunde fixa havsfiske turer. Med honom var det inga problem, vi mötte upp på bensinstationen. Till havs, då var det dags igen.

Nu hade jag varit förutseende och köpt sjösjukepiller, och det kan jag tacka min lyckliga stjärna för. Guiden frågade om vi ville fiska Kungs krabba (Kamchatka krabba), något tvekande sa vi ja. Vi ville inte att det skulle ta tid från det egentliga fisket. Det innebar att vi lade nät på vägen ut. Väl ute på öppet vatten prisade jag mina piller högt, det gick ordentlig sjö. Pillren till trots, kom illamåendet krypandes. Men jag behöll min mat dit jag tuggat den, till den övriga gruppens förtret. För att fiska på djupet krävdes agn, precis som på västkusten jagade vi måsar. Måsar, sill och sej alla goda ting är tre. Nästan alla nöjde sig med det sist nämnda. Dock inte Jörgen, han ville hemskt gärna ha en havstrut. Vi andra skrattade så vi kiknade, och guiden fick något jagat i blicken. Vi slutade skratta när han stressat försökte göra truten fri, och samtidigt sa "- Tappar dom andra trutarna intresset för sillen kommer dom hit och ska försvara den här, och då kommer vi förmodligen att bada i fågelskit". Nu fick vi helt plötsligt något gemensamt med truten, nämligen jakten på dess frihet. Som väl var hade den bara trasslat in sig i linan och friheten kom med hjälp av några snitt med kniven. Den flaxade iväg lika lättad som vi.

Vi agnade med filéer, stora nog att mätta en vuxen karl. Utrustningen stod han för, riktigt båtspö och en stor multiplikator rulle. ½ kilo bly tog alltsammans till botten, nu återstod bara fisken. Den lät inte vänta på sig, första nedsläppet för mig resulterade i en trippel. Torsk, kolja och en havskatt, full pott! Jag hade två upphängare. Vi fick alla så vi teg, och som grädde på moset fick jag en kveita på 2 ½ kilo. Så här höll det på i fyra timmar innan vi hade fått nog. Förväntningarna på krabban var inte speciellt stor, det var inte varje dag dom fick något. Och nu var det bara fyra timmar sen vi lade i nätet. Vi kom till platsen där nätet låg, jag tog över båten. Och guiden med hjälp av dom andra började hala in nätet. Han stönade över att det var tungt. Ja, ja nu gör han sig till, tänkte vi alla. Det var bara det att det var tungt, och det var inte så konstigt. När allt var klar låg det i båten 30 krabbor, en hel båt full med monster. Nu vet jag var Alien filmerna fått sin inspiration ifrån. Den största var en meter mellan spetsarna på benen.

Nu fick vi vår hämnd på Lax Hitler. Vi kom sent tillbaka till campingen och receptionen var stängd. Trots att det var en fiske camping fanns där inget ställe att rensa fisk, så ett café bord några brädlappar och hans grusgång blev vår rensplats. Han hade inte långt till tårar när han fick syn på mig och Robert, där vi stod med rens upp till öronen. Han hade dessutom slängt ut oss från köket, som skulle förse oss med mat och värme. Så beträffande eventuell fisk lukt dagen därpå, kände jag ingen ånger. Dock fick vi nyttja hans grillplats, för att tillaga vår fisk. ännu en gång kom vi att njuta mat avsedd för kungar. Förrätt bestående av avocado med räkröra samt vitt vin, följdes upp av stekt kveita, kokt potatis och rom sås. Innan ost brickan och det röda vinet skulle inta matbordet, var det dags för krabba, denna omstridda delikatess. Den var verkligen gomläcker. Smakar ungefär som kräftor, men mer. Vi satt än en gång till bords och skålade med morgonen. Det var bara att lyfta på hatten och tacka kocken.

Vår resa börjar lida mot sitt slut, vi fiskade lite öring i Karasjok, ett biflöde till Tana. Turistade i Kirkenes och kollade in den enda landgränsen mellan Warszawa-pakten och Nato. Hann även med lite fiske i norra Finland vid en å som det är omöjligt att minnas namnet på. Men det som är värt att berätta är redan gjort. Till sist så måste jag säga att resan var i allt mycket bra. Många minnen och lika många historier, och som ni kanske fått erfara är inte jag trögbedd när det gäller att prata fiske, eller att hänga ut mina vänners bravader. Ett bättre gäng att fiska i lag med får man leta efter. Beträffande min svenska så är jag ingen författare, utan en hobby fiskare som försöker berätta. Med andra ord läs och svälj.

Allt för denna gång
Jesper

Nu sitter jag här igen, och ska försöka att dela med mig av en hel massa upplevelser. Resan år 2000 gick längre norr ut än vad någon utav oss tidigare varit. Svalbard lät i våra öron äventyrligt och exotiskt, och på ingen av dom punkterna blev vi besvikna. Researchen var som vanligt nätet och telefon. Av informationen vi fick från Svalbard framgick det att fisket är icke existerande. Det finns arktisk Röding, men den får bara locals fiska. Kusten var det ingen idé att prova pga att vattnet var för kallt. Det var bara att bita i det sura äpplet och inse att dit fick vi åka som vanliga turister och inte fisketurister. Men något som det tydligen skulle finnas massvis av, var isbjörn. Många var dom tips och råd vi fick angående detta, så man kan säga att vi blev lite byxis. Vapen och larmminor fanns att hyra. Minorna skulle sättas upp runt tälten i dubbla led på höjden, och vi skulle inte förflytta oss utomhus utan beväpning, och absolut inte gå någonstans på egen hand. Men låt mig börja från början.

Upplägget såg ut som följer. Turistade på Svalbard i tre dagar, sen fiske i nord Norge, flugfiske och havsfiske. Resan började för oss tre Karlstadbor tidigt en fredags morgon, med bil till Arlanda, vad vi inte visste då, var att våra kamrater i Stockholm började sin resa tidigt på torsdags kvällen. Man kan säga att vi blev varse deras tillstånd i och med några intetsägande telefon samtal, mest sludder och svammel. Dom hade firat Jörgens födelsedag och ur alkoholen fött den eminenta idén om fortsatt party på Arlanda. Nu var det så att det var inget party där, men våra vänner ville inte ge upp, utan fortsatte festen i avgångshallen till all personals förtvivlan. Mycket lite sömn och lite mycket alkohol. Det var enligt dom ett alldeles utmärkt sätt att börja en fiske semester. Men i mitt tycke var det en bedrövlig samling illaluktande lodisar som vi fick skrapa ihop och försöka styra upp. Dom hade mot alla odds fått med sig alla sina prylar och utrustning. Vi kom alla med och det bar av mot Kiruna. Med vi menar jag, Jesper, Ola, Daniel från Karlstad. Jörgen och David från Stockholm och det lysande undantaget Robert från Växjö. Robert var en ny bekantskap för mig, Dom förhoppningar jag hade om honom grusades, när jag fick syn på denna patetiska varelse på Arlanda, med långt hår och skägg. Och som presenterar sig som vegetarian med en andedräkt som kunde döda. Men jag förstod att han inte gjorde sig själv rättvis efter föregående natt. Men vilka brister den mannen än har, så lagar han mat som en gud. Och dom konsterna fick vi njuta av många gånger under resans gång. Han skulle agera som resans Floyd, vilket han gjorde med bravur.

Väl i Kiruna fick vi den i förväg beställda hyrbilen, Denna gång var det inget rappel vi fick, utan en ny Toyota minibuss turbo disel. Vi hade ett par viktiga punkter på programmet innan vi kunde åka mot Tromsö, det var provianteringen, så väl fast som flytande. Norge är som bekant inget billigt land, om man vill ha mer än makrell i tomat. Nu fick vi Karlstads bor än en gång ta rodret, våra vänner var i ingen kondition att köra. Och i detta kan man säga att vi fick vår hämnd. 43 mil, ont om tid och ett plan att passa. Jag kan lova er att den resan vill dom inte minnas. Vi kom fram med marginal. Efter en del strul med att förvara 6 mans kompletta fiske utrustning och annat vi inte tordes ha liggandes i bilen, förvarnings boxar är inte konstruerade för spö tuber. Var vi åter på väg.

Longyearbyn, smaka på namnet, ligger rätt fint på tungan va? Nu stod vi där och campingen låg 300 meter från flygplatsen. Så vi axlade våra ryggor och begav oss. Det värsta med att flyga är att man tappar perspektiv, man har svårt att förstå avstånden, närmare Nordpolen än Nordkap. Denna dag var över.

På morgonen dagen därpå fick vi erfara en del av det man sett på tv. Svalbard har inga träd och utefter kusten är det väldigt platt. När man vaknar och håller på att sprängas längtar man inte efter att gå 200 meter till muggen. Att gå lite diskret ner åt vattnet var inte heller att tänka på, Silvertärnor är mycket beskyddande av sina bon. Dom häckade i massvis, och kom dykande som zero plan mot skallen. Robert fick erfara hur närgångna tärnor kan bli, hack i huvudet. Och jag förstår dom, om någon stod och pissade på min dörr, skulle jag inte bli vidare glad.

Från campingen in till Longyearbyn är det cirka 5 km. Den vägen är inte intressant nog att gå mer än en gång. Dagen ägnades åt hårt turistande och bokningar av diverse aktiviteter; en liten tur upp på den närbelägna platån senare samma dag, samt det vi alla såg fram emot, en gummibåts tur på söndags eftermiddagen. Vandringen skulle camping värden guida oss på, han var en tysk som man fick ta med en nypa salt. Mot en, enligt honom, skälig ersättning, skulle han med bössa på ryggen ta oss längre ut i ödemarken än vi någonsin varit. Ok, sa vi. Vi får så här i efterhand skylla det på all propaganda om isbjörns faran. Vi döpte detta fenomen till, att bli upptyskad. Och om man tänker tillbaka på livet så har man blivit det mer än en gång.

Säga vad man vill om tysken, men vilken utsikt. Har försökt fånga något av dess storslagenhet på bild. Det karga landskapet och dom dramatiska bergssluttningarna samt glaciärerna som ser ut som om dom var på väg någonstans. Enastående är det ord som kanske bäst beskriver utsikten. Och här kunde man snacka om midnatts sol, den går aldrig ner under horisonten denna tid på året. Detta gjorde snabbt att tidsuppfattningen blev aningens skev.

Direkt ner från berget in på det hippaste stället på Svalbard, kallat Huset. Ett har vi lärt oss att på dom norra breddgraderna, gör man succé om man kommer skitig, svettig och vandring klädd. Så och denna gång. Kvällen slutar med att vi kraschade i tälten, utan en tanke på isbjörn. Och tänk, vi vaknade även nästa dag.

Vaknar och söndagen är långt gången, bakfyllan är närvarande, men inte överhängande. Kl 17:30 var gummibåtens avgång. Nu blev det bråttom, taxi var svaret. Nu fick jag stifta bekantskap med en riktig hårdrocks brud, nätstrumpor och spetshandskar á la tidigt 80 tal, coolare chaufför får man leta efter. Som kuriosa berättade hon att det bara varit hastighets kontroll en enda gång på Svalbard, då visste alla om det för poliserna kom med flyget. Resultatet av detta var att dom inte tog en enda fortkörare. Annars tar man skyltarna x2, hon gjorde oss inte besvikna. Ett annat fakta är att det bara finns 4,8 mils väg, och då är det väl inget att bråka om.

Vi hade stämt träff med Polar travel på SAS Radison hotell. Där satt även en annan grupp som skulle med på samma tur som vi, 2 japaner och 2 norrmän. Detta stärkte oss i tron om det var en enda båt, med guiden som kapten. Turen skulle gå till ett gammalt gruvsamhälle samt ett fågelberg. Nu bar det av till deras lokaler, för påklädning. överlevnads dräkt var ett måste, vattnet håller endast 3 grader. Guiden frågade om det var någon annan som kunde köra båt. Det visade sig var tre båtar, en för guiden och två för oss andra. Lotten föll på mig och en norrman. Ingen blev gladare än jag, som ni läst i tidigare reseberättelser blir jag lätt sjösjuk. Men sjön är lättare att ta om man själv styr. Båtarna var av märket flatbottnad Zodiak, och som motor satt där en 40 hp Yamaha. Detta bäddar som ni förstår för fart, nu tog förväntningarna ett hopp mot nya höjder.

Vi sex knölade ner oss i en båt. Tanken var väl annars fem i varje, men dom andra såg så tråkiga och nervösa ut. Det visade sig strax vara alldeles riktigt. Det blev ingen tur till något gruvsamhälle, vågorna gick emellan 2-4 meter höga när vi kom ut på öppet vatten. Jag kan ju tala om att 4 meters vågor och 25 knop gör underverk för hjärtfrekvensen. Efter en dryg halvtimme hade våra vänner helt fått nog. Vi fick istället åka tvärs över fjorden och äta lunch, bestående av frystorkad lappkojs i påse med hetvatten hällt över. Det här var ju inte vad vi betalt 650 Nok/skalle för. Han förstod vad vi sa, lösningen var att vi körde tillbaka dom andra och tog oss en extra tur sen. Vi sken alla som solar. Sagt och gjort, vi delade på oss i två båtar. Innan han körde tillbaka dom andra kom han med den enda förmaningen, kör inte ihjäl varandra. Nu gick båten ännu bättre, dvs fortare. När han återvände frågade han vart vi ville åka, då var det sex stycken som med hela handen pekade rakt ut. Nu började det som hittills är det häftigaste jag gjort, i vansinnes fart bar det av utåt. Mot det stora blå, guiden hade ett mål med turen, och det att försöka nå fågelberget.

Känslan av att köra uppåt på en våg med en liten båt, och veta att det är långt ner på andra sidan är obeskrivlig. Aldrig har jag känt mig så mörbultad som efter denna båttur. En annan ny känsla var när vi i "min" båt fick "soppa torsk" mitt framför fågelberget. Innan han uppfattade vår situation kom paniken lätt krypande. Att bli in slungad in i berget är säkert inte vidare nyttigt, Robert som nu körde den andra båten, fick efter ett bra stund tag i guiden, som kört en bit i förväg. Nu började nästa cirkus och det var att utan tratt försöka få soppa i tanken. Sjön var som bekant inte stilla. Nu hade vi kopplat samman våra båtar, i ett försök att få dom mot vågorna. Efter en stunds trixande lyckades vi få i tillräckligt, och vi kunde fortsätta. 5 minuter senare fick vi gör om samma procedur med Roberts båt. Klockan närmade sig midnatt innan vi gjorde fast intill land. Guiden såg mycket belåten ut, han har nog inte haft så kul på länge. Det kan inte vara varje dag som han har kunder som oss, och han körde som om det varit den sista gången han skulle ratta en båt. David sammanfattade det hela med att det är jobbigt att ha dödsångest 4 timmar i sträck.

Sista natten på Svalbard var nu ett faktum, om ett par timmar skulle planet tillbaka till Tromsö lyfta. Vi fick hota tysk arslet för att få duscha, han var snabb med att ge med sig. Pratet om att receptionen stängt bet inte på oss. Och han kände väl att han inte kunde dra några mer valser för oss. Dusch och mat kan rätta till det mesta vad det gäller humör. Vi packade ihop oss och gick upp till flygplatsen för att försöka få några timmars sömn. Nu hade vi en nätt liten biltur framför oss, från Tromsö till Komagelv. Enkel resa 96 mil. Vi resonerade om hur och var vi skulle börja fiska. Så långt norr ut som möjligt, för att sedan fiska oss hemåt, var det vi kom fram till. Nu var det dags för lite disciplin, och fiske suget var mycket undertryckt. En man satt bredvid och höll föraren vaken, vi körde i skift två och två. Framåt kvällen var vi framme.



Copyright © Fiskeklubben Nymphen