TL nr1 1988  

Värmlands - vågen


En blandning av andakt och världslig glädje fyllde mig fortfarande när jag en stund senare visade fångsten för min fiskekamrat. Jag fick ett uppskattande leende.
- Har du tatt den ? Också en fråga mellan två ensamma människor mitt inne i fjällvärlden.
En liten tagg av besvikelse över att jag inte kunde bjuda min kamrat på ett liknande napp kom och skymde som ett lätt, lätt moln min lycka. Nåja, han tog en likadan dagen efteråt. Ja, nåstan likadan i alla fall.
När vi kom till kojan mötte oss ett problem.
Vi hade ingen våg och fisken måste rensas så snart som möjligt. Men jag ville inte rensa utan att först väga fisken.
Vad gör en värmlånning i en så delikat situation? Jo, lägger pannan i djupa veck och väcker de slöande fiskekompisarna med åtskilligt knakande i hjärnvindlingarna.
Det fick bli Värmlandsvågen!
Så här gör man: Tag förslagsvis en halvmeterlång och styv fjältbjörkspinne. Skår en skåra i varje ände. Fåst en lina i varje skåra. Dyk ned i bäcken efter en ölburk av märket Till. Fäst den i ena linan. Fäst fisken i den andra. 5ök med böjt pekfinger efter den plats dår den här enkla vågen väger jämnt. Markera vågpunkten med en skåra.
Rensa eller filéea fisken och drick ur ölet - det är du värd. Tag med fjällbjörkspinnen hem. Köp en ölburk av märket. Till och samma styrka och smak. Fäst burken i pinnens burklina och en plastpåse i linan, dår fisken hängt. Fyll påsen med vatten titls du får jämnvikt vid skåran du gjorde någonstans mitt på pinnen. Väg så påsen med vatten - och du skall finna att fisken väger 920 gram (i mitt fall). Det var rekord för våra fyra somrar vid Nordlifjellets pärlor. Det är inte gott om storfiskar där.
Alltså: Kom ihåg Värmlandsvågen när du är i sjönöd på fjället.

Bengt Malmgren

Värmlandsvågen

35 - 40 kg på ryggen brukar räcka gott och väl för de sju kilometer vi har att klättra upp i de nordnorska fjällen, när vi njuter vår traditionella sommarveclca vid trettiotalet tjärnar.
35 - 40 kg - som om det inte skulle räcka, så hade Eken, Ernst och jag stuvat in Benkes och Förhandlarns packningar i bilen och dessutom lovat lunna upp dessa en bit, eftersom vi åkte före de båda andra.
Efter första kilometerns stigningar lämnade vi våra egna packningar i mossan i en björkbacke, släntrande neröver och hämtade godset för transport.
Efter tre likadana manövrer uppöver fjället hade vi i alla fem ryggsäckarna, hinkarna och spöna halvvägs mot målet.
- Nej, nu räcker det, sa Eken. Dom kan behöva veta att dom lever, fast dom är från Stockholm. Vi lämnar deras säckar här.
Nu återstod bara en enda besvärlig brant innan det blev lite mera småkuperat. Vi nöjde oss därför i fortsättningen med våra egna tortyrredskap och strävade vidare. Väl uppe på krönet pustade vi ut ordenttigt - och det behövdes.
Snart kom två utvilade och lättgående kompisar, som lyckligtvis hittat sina utrustningar vid sidan av den sedan något år vanda men på sina ställen ack så svårfunna stigen.
När de fem invaderande svenskarna nådde sista toppen och kojan skymtade vid Kringelvattnets strand upptäckte jag en hammare i mitt bröst. Den måste ha inplanterats av någon dolsk seit, för den hade aldrig funnits dår förut. Inte hade den levt rullan så i varje fall. Den hotade faktiskt att slå hål Då revbenen inifrån.
Holmtjern, Grisarna, Storfiskpluttarna, Fjelltjern och allt vad de heter mötte oss med mygg och skapligt väder - men ack så tite fisk de första båda dagarna.
- Dom är störe i Stortjern, sa Benke och tänkte på min fina röding från ett vinterfiske.
Jag hängde med. De andra drog uppöver till Holmtjern.
5å gick det som ofta förr. I första kastet satt en 25- cm öring på kroken. En bra portionsfisk för det här området.
- Vilket fiske vi skall få, hojtade jag till Benke. Men jag fick inget svar.
Något svar fick jag inte heller från djupet. Dött, tyst,stilla. Kast efter kast. Lika dött. Inte ett vak.
- Tjärnen är död, sa Benke och drog efter en timme vidare bortöver stranden, så att han skulle ha närmare hem, när det var dags att kapitulera.
Då sa det pang! Och den satt dår. Min 0,20 - lina var inte direkt purfärsk och kanske var den till och med litet tvinnad. Det insåg jag först nu. Här gäller det att ha nerver. Och det hade jag.
När en öring kring kilot en kvart senare låg i starrgräset stod jag förundrad inför dess skönhet. Så skimrande, så blankt levande i färgerna, så vackert tecknad. Som en klenod långt skönare än de som kan köpas i juvelerarebutiker. (Samtidigt insåg jag att den kostade mig ungefär lika mycket).





Copyright © Fiskeklubben Nymphen